Det är mitt bristande tålamod som är problemet
Men småbilar och EPA-traktorer är ett klassiskt irritationsmoment.
Toppbild: TT
Österlen är förtjusande så här års. Och tålamodsprövande.
Under de nio månader när ”säsongen” är frånvarande har vi visserligen EPA-traktorerna. Jag kan ett och annat om begreppets historia, så jag tänker inte försöka lägga in något imaginärt veto mot det. Låt mig bara säga att det är fel i båda led. EPA antyder, för dem som är snustorra bakom öronen, att det rör sig om något billigt. Traktor hör ni själva hur det låter. Ingendera stämmer förstås.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På vägarna här nere ser man ”EPA-traktorer” i form av ganska nya Porschar, Audis och dyrare varianter av Volvo. Man får kisa för att se den röda varningstriangeln i vrålåkens gumpar. Fartvidundren är registrerade som traktorer, i en av alla dessa offentliga svenska lögner som legitimerats i riksdagen. Att de nu officiellt kallas A-traktorer innebär inte att de förflyttats till toppen av den vägpolitiska näringskedjan. Det innebär bara att de räknas som ”vägtraktorer” snarare än ”jordbrukstraktorer”.
Hur som helst störs jag inte överdrivet av att de bara tillåts rulla i 40 kilometer i timmen. Ett skäl är att de unga förarna i min erfarenhet inte har tillstymmelse till vägrensfobi. Ett annat är att en försvarlig del av dem har sina hemliga knappar och reglage, som gör att de går att köra som alldeles vanliga Porschar, Audi- och Volvobilar, om man bara vet var man ska trycka och dra. Det sägs att den mest populära lösningen är att slå in en viss kod på radions knappsats, för att lösgöra de slumrande monstren under huvarna.
När säsongen inträffar blir läget ett helt annat.
Har jag förstått saken rätt är ”årsrik” den korrekta termen när man vill tala om våra äldre kamrater. De tillbringar de kallare månaderna i kollektivtrafiken, men när sommaren kommer lyfter de av skynkena som täckt deras avställda bilar. Plötsligt finner de sig sittande bakom ratten och det fyller dem tydligen med skräck.
Det går helt enkelt inte fort och ingen varningstriangel finns att upptäcka, hur mycket man än kisar. Särskilt svängarna, höger som vänster, får deras stackars nerver att spännas som stålvajrarna på en hängbro. Det är säkrast, verkar de resonera, att stanna helt, innan man vrider ratten och vågar sig på det djärva vågspelet att försöka sig på en ny kurs.
I varje enskilt fall kan jag känna stor sympati för dessa motorburna seniorer, men – som så ofta med människor – i flock blir de … ja, låt oss säga just tålamodsprövande.
Det klassiska irritationsmomentet är ju annars husvagns- och husbilsförarna, men de är sällan på vägen. Från påskhelgen slår de rot på någon campingplats, där de reser förtält, provisoriska staket och grill för att sedan sätta sig ned i sina vilstolar, utan att resa sig på fyra eller fem månader. Det är i sig ett fascinerande antropologiskt fenomen. Husvagnsfolket är ett uttryck för den gamla sanningen att det första alternativrörelser gör, från kubisterna till maoisterna, när de brutit upp från majoritetskulturens normer, är att skapa egna, ännu mer rigida normer. Men det är oförargligt, åtminstone för oss vardagsbilister. De årsrika bilförarna är en helt annan sak.
Å andra sidan har även de sin egen charm. En ovetenskaplig kartläggning tyder på att det vanligaste fordonet i denna grupp, som med lätthet skulle kunna kliva av och plocka blommor utan att sakta in, är en vältvättad småbil. Men i andan av den gamla sanningen att alla ungkarlar är ogifta, men att alla ogifta inte är ungkarlar, har jag särskilt noterat att det knappt finns några cabrioletförare med annan hårfärg än den sobert gråa. Under snart tolv år härnere tror jag att jag noterat två exempel på motsatsen, men de kan förstås ha färgat håret. Sådant är svårt att avgöra när man dammar förbi, under kvävda eder.
Men varför denna ogina tirad? Vad föreslår jag att man ska göra åt saken?
Ingenting, givetvis. Det är förstås jag och mitt bristande tålamod som är problemet. Och förr eller senare ligger ni bakom mig och svär.
***
