Det är nu det sker.

Det här är ju sista numret för året, så låt oss släppa sak ett ögonblick. Låt oss koncentrera oss på parti och person i stället.

Lägg av med att sjåpa er. Jag vet att det är vad ni egentligen tycker om.

Tre månaders regeringsförhandling sätter sina spår. Och erfarenheten säger att gamla oförrätter sitter i. Ingenting är någonsin riktigt glömt.

En hel generation lade till exempel fast vilka som var vänner och fiender, pålitliga och lömska, under folkomröstningen om kärnkraft 1980. I vissa högerkretsar blev tron på kärnkraften i decennier motsvarigheten till den augsburgska trosbekännelsen inom den lutherska kyrkan.

EU-omröstningen var en annan sådan händelse och det är alltid förlorarna som minns bäst. Gisselslag driver samman politiska sekter. Därför är det inget märkligt med att »den underbara natten« varit framme igen, när Annie Lööf låtsats flörta med Stefan Löfven.

Det är 37 år sedan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet gjorde upp om skattesystemet och i praktiken slängde ut Moderaterna ur trepartiregeringen. Bara en handfull av den regeringens ministrar är i livet. Men skrapa på ytan, så blir de generationsgamla oförrätterna levande igen, som en envis stank.

Och just nu är en hel generation politiker på väg att bilda bestående föreställningar om vad en moderat är, vad en liberal är, vad en centerpartist är, vad en socialdemokrat är och vad man kan förvänta sig av respektive art. Bilder av enskilda politiker håller på att sätta sig. De kommer att möjliggöra eller omöjliggöra framtida politiska överenskommelser.

Vissa av bilderna är rätt samstämmiga över partigränserna. Jan Björklund ses till exempel numera, både bland gamla alliansvänner och på andra sidan blockgränsen, som en opålitlig, cynisk maktspelare. Delvis gäller det till och med inom hans eget parti. Han sägs kämpa mer för sin egen överlevnad än för sitt partis. Han påstås manipulera information. Ingen litar riktigt på hans handslag.

Jag säger inte att bilden är sann. Det går dåligt för Liberalerna och i en bransch där styrka är allt uppstår alltid rykten om den som blöder i vattnet. Poängen är att det inte spelar någon roll vad som är sant. Den här bilden har satt sig. Den smittar av sig på andra partiers uppfattning om Liberalerna. Den kommer att leva kvar: Liberaler är opålitliga.

Om Ulf Kristersson har det börjat sägas att han saknar »killerinstinkt«. Det är sådant som socialdemokrater gärna sprider om sina motståndare, eftersom det antyder att Socialdemokraterna själva är de enda som är tuffa nog att leda landet. Men bilden av Kristersson varierar i olika partier. Inom Centern anses han svår att förstå, om än sympatisk. Hans parti, däremot, har sällan stått så lågt i kurs bland centerpartister. Här finns upphovet till begrepp som »högersvansen« och »Centerhatet«.

Det här är ett bra exempel på hur föreställningar av det här slaget har lite eller inget att göra med sakpolitik. I sak är ju det nya marknadsliberala Centerpartiet närmare Moderaterna än någonsin. Men mycket av den politiska »ekumenik« som odlats mellan de borgerliga partierna de senaste 30 åren har raserats under de gångna månaderna. För en del av de yngre centerpartisterna gränsar moderater till fascismen.

Om Stefan Löfven säger nästan alla, särskilt i den fackliga grenen av hans eget parti, att det är struntprat att han skulle vara en bra förhandlare. Han hade underhuggare som förhandlade åt honom under fackåren, sägs det. Att skicka in Löfven ledde ofelbart till taskiga resultat.

Den bilden, sann eller falsk, kommer att påverka slutsatserna av vad som skett och varför, när vi väl fått en regering.

Och för Annie Lööf har den här veckan inneburit ett genombrott för bilden av att hon är en makthungrig spelare, som sätter landets styre i pant för att tvinga till sig statsministerposten. Idén har presenterats på olika sätt i flera tidningar. En aningen uddlös anklagelse, i en bransch där själva poängen är att alla söker makt. Men likväl: den är för bra för att inte sätta sig.

Centern och Annie Lööf kan mycket väl vara på väg mot stora framgångar. Men det kommer att kosta i fiendebilder bland såväl borgerliga som inom vänsterblocket.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar här.