Det är ologiskt att känna sig förfördelad å andras vägnar

Hur tätt förknippade är namn och hudton med identitet? Är man ett med sin tro? Är din arbetsgivare rasist om han inte låter dig blomma ut religiöst precis så mycket som du vill?  

Förra året blev jag inbjuden till ett frukostseminarium av nätverket Diversity Charter Sweden. Jag skulle tala om hur det är att vara religiöst utövande på jobbet. Tanken var god, det sägs att mångfald på arbetsplatsen är bra och ger vinst. Men det blev en rätt gnällig tillställning. Flera av de medverkande var professionella mångfaldsexperter som klagade på att arbetsgivare inte erbjöd halal lunch, ordnade bönerum eller gav ledigt på specifika helgdagar. Att byta namn för att få anställning var tydligen förnedrande, och ingen skulle finna sig i att ha kollegor som inte kunde uttala ens namn korrekt.  

Som kärringen mot strömmen undrade jag om det var så farligt att byta till Kalle Karlsson, åtminstone till en början. Med min polska bakgrund kunde jag lova att de medverkande aldrig skulle lära sig att stava eller uttala ens ett medelsvårt polskt efternamn.  

Jag likställer religion med idrott eller hobbies. Väljer man att utöva dem på arbetstid får man antingen hitta en arbetsgivare som delar ens passion för judendom, yoga eller marathon, eller starta eget och laga lunchen själv. Att tvinga sin övertygelse på andra är gränslöst och perverst. Var är mitt yogarum! 

Jag sa inte att konsulterna var charlataner, men jag tror att de uppfattade andemeningen. Diversity Charter Sweden är Sveriges största nätverk för mångfald och inkludering, står det på engelska på deras hemsida. Några fler seminarier har det inte blivit, mitt sätt att tänka var kanske för mycket att inkludera. Tryckkammaren måste hållas sluten. 

Jag kom att tänka på min insats på diversitets-seminariet när mångfaldssysslaren Barakat Ghebrehawariat rusade ut från Kulturhuset för att någon med mellanmörkt skinn hade uttalat n-ordet under en debattafton om n-ordet. Jag kommer ihåg hans namn, för wariat betyder galning på polska. Samtidigt förstår jag att leka kränkt ger deg, och alla måste äta. Konsulterna suggererar kränkthet och bleka svenskar som är rädda att bli kallade rasister betalar sig ur knipan.   

Den här soppan har vi kokat ihop själva. I skolan läggs oproportionerligt mycket tid på att lära unga om kolonialism och slavskepp. Det finns något eggande i andras utsatthet och smärta, och en önskan att vara med på ett hörn av historien. Jag minns hur en historielärare uttalade Saint-Barthélemy med ett särskild tonfall, som att han var där. Han fick samma dimmiga blick som de som går i gång på Förintelsen. Det finns en njutning i att låtsas vara den ångerfulle förövaren, en ond som blivit god, en sonande syndare som betalar för sitt brott.  

Affärskonceptet är klockrent. Någon ser att det finns pengar att tjäna, gråter om sin utsatthet, lockar andra att falla in. Sedan utnyttjar man de svenskar som levt här i generationer, mångårigt marinerade i en soppa kokad på en spik. Skammen är inbillad, för när några enstaka degenererade adelsmän ägde slavar så grävde förfäderna till dagens bleksvenskar rovor på ett smutsigt fält, i princip likställda de slavar de nu menas ha förtryckt.  

Sedan kommer någon i en passande nyans, som inte har ett dugg med historiska slavar att göra, och slår mynt av saken. Tillsätt lite postkolonialt trams, offerskap och amerikansk gangsterkultur, och soppan är klar att förpacka och sälja dyrt till skolor och företag.  

Det är ologiskt att känna sig förfördelad å andras vägnar. Lidande är personligt och ska inte ärvas. Inte heller skuld. Går du med på woke-soppans premisser dras du in i galenskapen. Vägrar du kommer du att bli tvångsmatad.  

Jag har egentligen inget emot woke, det handlar ju om att vilja vara snäll. Men något har hänt på vägen. Vi skulle ju fokusera bort från yttre kännetecken som hudfärg och näsans vinklar. I stället har hela världen blivit som förhäxad vid yta. I vår längtan att sluta vara rasister blev vi ett nytt slags rasister.  

Allt jag har lärt mig om moral har jag snappat upp i tv-serien Lilla huset på prärien. Jag minns ett avsnitt där en blind mörkhyad pojke får förklarat för sig varför människor retar andra för olika hudfärg. För en blind som varken ser sin eller andras hy blir situationen befängd. Den värsta rasistiska ragatan råkar höra samtalet och får en insikt. Hon tar pojken i hand och de blir vänner. Kan inte livet få vara så enkelt?

***

Läs även: Kulturhuset bidrog till polariseringen när de bad om ursäkt

Läs även: Rapport från en mångfaldskonsult