Det är onaturligt att vara ensam med ditt barn en hel dag
En del föräldrar har fått för sig att ett gott föräldraskap handlar om att tillbringa kvalitetstid ensam med sin 6-månaders bebis. Det stämmer inte.
Toppbild: TT
Det verkar vara inne att ge råd. Tidningarna fylls av spalter där inte bara psykologer, utan även tyckare, forskare och intellektuella i allmänhet får dela med sig av sin livsvisdom.
Äntligen, tänker jag upprymt när jag läser mikrobiologen Farshid Jalalvands utmärkta vett-och-etikett spalt i Sydsvenskan. Och jag vill inte vara sämre, för som teolog har jag naturligtvis uppfattningar om det mesta. Därför kommer här mina tre bästa råd om barnuppfostran – ett evigt aktuellt ämne, men särskilt i dessa tider av kris i befolkningsfrågan.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mitt första råd är detta: Vädja aldrig till ditt barn. Små barn är underbara, men de är inte empatiska på det sättet. Ett barn uppfattar en vädjan som en inbjudan till förhandling, och kommer därför alltid att göra motsatsen till vad du ber det om.
Det är egentligen inte märkligt. Föreställ dig situationen: Treåringen springer runt i stället för att lägga sig i sin säng och sova. Utmattad vädjar du: ”Snälla, kan du inte lägga dig nu?”
Denna vädjan bygger på föreställningen om att barnet självmant ska vilja välja att krypa ner i sängen, i stället för att leka. Men det är, om vi tänker efter, inte särskilt realistiskt. Barnet vill bara leka. Det finns ingen annan vilja att vädja till.
Vi som är vuxna har förhoppningsvis lärt oss att sätta våra egna önskningar i andra rummet, men om barn får välja följer de sin egen lust. Det är inte bara lönlöst att hoppas på annat, utan också en aning grymt. Små barn kan inte förväntas vilja annat än vad de har lust till.
Vi som är vuxna kan säga åt barnen att göra saker som att sitta still, gå till sängs och äta upp sin mat – men vi varken kan eller bör tvinga dem att vilja göra allt detta. Därför är det både effektivare och mer humant att vara tydlig. Den som säger ”Gå och lägg dig nu” begränsar barnets yttre frihet, men beskyddar i gengäld den inre. Barn ska vara fria att vilja vad de vill – men inte att göra allt de vill.
Mitt andra råd är att barn bör leka med barn, och vuxna med andra vuxna. Jag brukar vara försiktig med att beskriva saker som ”naturliga”, men här gör jag ett undantag: Det är mot naturen att som vuxen vara ensam med ett litet barn långa dagar. Människan är ett socialt djur och under större delen av vår historia har flocken uppfostrat barn.
Det inrutade moderna livet har rubbat dessa ordningar. Det har gjort att en del föräldrar fått för sig att ett gott föräldraskap handlar om att tillbringa kvalitetstid ensam med sin 6-månaders bebis. Det stämmer inte. Målet bör i stället vara att återupprätta flocken.
En idealdag som föräldraledig ser ut så här: Man tar sitt barn till någon skog, strand eller lekpark, där barnet får leka med andra barn. Själv iakttar man på avstånd, gärna från en bänk där man dricker kaffe med andra vuxna.
Går inte detta att få till är det näst bästa att låna hem andras barn. Fyll hemmet med ungar som leker med varandra, medan du nöjer dig med att ge dem mat och se till att de inte slår sig för mycket.
Kanske sätter man sig ibland på huk och leker en stund, men man behöver inte känna sig som en dålig förälder för att man inte roas av barnlekar. I USA visar statistiken att dagens yrkesarbetande föräldrar ägnar mer tid åt att vara med sina barn än vad 1950-talets hemmafruar gjorde. Vi tycks inte vara på väg mot ett samhälle där sunda föräldrar ignorerar sina barn.
Mitt tredje råd är kanske det viktigaste: Om du har möjlighet, gör då allt för att få barn. Visst, det är inte alltid enkelt. Men det är den enklaste vägen till ett djupt meningsfullt och glädjefyllt liv.
***
