Det är ont om feta anorektiker

Flintisar och korvskinn. Även på kungens konsert. 

Att vinnarna skriver historien är en av de där sanningarna som låter så bra, att ingen synar den. 

Varken tjocka tjejer eller tunnhåriga män toppar den sociala statushierarkin, men ska man rangordna just de två grupperna hamnar nog ändå de tunnhåriga männen högst. Manliga flintisar visar leende upp sig, utan att be om ursäkt, medan det ofta blir ett samtalsämne om tjocka tjejer gör detsamma. 

Vilket för oss till vår samtidshistoria och hur den skrivs. 

Det var i något slags korsning av feminism och fettaktivism som begreppet kroppspositivism slog rot. Poängen var att tjocka människor, främst tjejer, skulle börja bejaka valkarna. Men tanken att man inte ska behöva gömma sina skavanker var äldre än så. 

I mitten av åttiotalet började yngre, tunnhåriga män raka av sig håret i hippare kretsar i New York. Då hade Mark Levengood fortfarande lockar. Vid millennieskiftet skalade David Beckham av sig sitt hår och sedan spred sig skalligheten snabbt. Nu är den norm i varje innebandyspelande korplag. 

Vad är det här, om inte kroppspositivism? Bort tupéer och överkamningar! Bejaka flinten! 

Men det var inte de skalliga männen, med sina vinnande konsultleenden, som skrev historien. Det var de tjocka tjejerna, odiskutabla underdogs, som för något decennium sedan erkändes som upphovskvinnor till kroppspositivismen. Tjejerna hade helt enkelt gjort ett bättre förarbete. Det fanns en hel ideologi att veckla ut, fast förankrad i feminism och Foucault. De skalliga männen hade, i det här avseendet, ungefär samma intellektuella djup som just David Beckham. Kanske för att de åtminstone låtsades att de kände sig som vinnare. 

För egen del borde jag hursomhelst skratta mig lycklig att leva i en kroppspositivistisk tidsålder. På min fars sida hade alla män tjocka hårmanar, som rätt tidigt blev distingerat silvergråa. Jag ärvde mitt hår från min mors sida, där männen får tonsur redan i trettioårsåldern och det hår som sitter kvar är tunt och stripigt. Som barn var jag lat – det är jag fortfarande – och missade aldrig att ta en extra portion. Följaktligen var jag fet, ända tills högstadiet, då en kombination av tillväxt och ett visst mått av självdisciplin rätade ut kurvorna. 

Men, som alla själsliga tjockisar vet: har man en gång haft kagge vill den gärna återvända. Det är som Kingsley Amis skrev i en roman, när den fete huvudpersonen beställer en portion pannkakor till: ”Outside every fat man there was an even fatter man trying to close in”. Och kroppspositivismen ligger helt enkelt inte för mig. 

Kanske beror det på att dogmen att man inte kan påverka hur man ser ut är osann. Det är ont om feta anorektiker. Kanske därför att kroppspositiva aktivister envisas med att inte bara omfamna sin egen kroppshydda, utan också den dåliga smaken i form av kroppsstrumpor och för små kläder. Kanske för att kroppspositivismen försöker krysta fram djup ur yta. Men mest, tror jag, därför att hela idén att man måste vara vän med sin kropp aldrig riktigt fäst i mig. 

Varför måste man det?

Jag är kroppsnegativist. Kroppen, hur den än ser ut, är en boja som binder oss kulturvarelser till naturen. Vi kämpar ett ständigt och mördande ointressant utnötningskrig mot den. Det finns inget att hämta i det här häradet, annat än fåniga kvällstidningsartiklar och pretentiösa trivialiteter. 

Jag är inte vän med min kala skult och mina jäsande valkar. Vi har inte ens lagt bort titlarna. Jag tänker varken raka av mig det hår jag har kvar, eller visa upp mig i lycra. Jag tänker bara bita ihop och pressa på, i full vetskap om att den jävla kroppen vinner till slut, när den lägger av och drar mig med sig. 

Den sanna historien är att vi alla är förlorare i den absurda striden mot våra kroppar. Kroppspositivism är bara en form av Stockholmssyndrom. 

***

Läs även: Att vara en skithög är också ett sätt att profilera sig

Läs även: Sekterna har tagit över normaliteten