Det är problemet med valfrihet

Det finns åtminstone två böcker som bör läsas av alla som vill försöka förstå vår tids stora frågor. Den första boken är »The road to somewhere, the populist revolt and he future of politics« av den brittiske journalisten David Goodhart. Rutinerade läsare kommer nog ihåg att denna bok och den centrala tesen i den – att vi i dag har fått ett samhälle med en växande grupp »varsomhelstare« som inte längre känner någon gemenskap med den gamla gruppen »någonstansare« — gavs en hel del välförtjänt uppmärksamhet av Fokus när den kom ut för två år sedan.

Den andra boken jag vill rekommendera driver dock en tes som inte fått lika mycket uppmärksamhet, åtminstone inte här i Sverige. Boken heter »Why liberalism failed«, skriven av den amerikanske professorn i statsvetenskap Patrick J Deneen. Redan titeln på boken kan nog verka lite väl magstark för vissa läsare; har ens liberalismen misslyckats? Är det inte snarare så att vi i dag ser att liberalismen har många olika fiender, från höger och vänster, Kina och Ungern, som helt enkelt vill att liberalismen ska misslyckas? Varför ta ut deras seger i förskott?

Deneens tes är dock mer sofistikerad än vad titeln på hans bok ger för handen. Det är i dag okontroversiellt att liberalismen faktiskt är i en djup kris; ideologiskt, politiskt, internationellt. I Sverige illustreras detta snöpligt nog av att just det parti som nyligen bytte namn till »Liberalerna« i skrivande stund riskerar att kollapsa. Men Deneen påpekar att det som är problemet för liberalismen i dag inte är att den misslyckats, utan tvärtom: liberalismen är i kris för att den lyckats med allt den tagit sig för att göra.

Se dig omkring, kära läsare! Vad är det egentligen folk klagar på? Folk klagar på sådant som »mångkultur« (vilket i praktiken innebär en upplösning av och ett avståndstagande från gårdagens heterogena, politiskt stabila samhällen) eller på den stadiga nedmonteringen av alla hinder för rörligheten för individer och kapital. De klagar på ökad ensamhet och isolering, på upplösningen av traditionella band och gemenskaper. De klagar på att den gamla familjen är på väg bort och blir alltmer avlägsen och omöjlig även för dem som faktiskt vill leva i en sådan.

Gemensamt för allt ovan är att detta inte är tråkiga men oundvikliga konsekvenser av liberalismen, likt miljöförstöring eller matsvinn. Tvärtom: uppluckringen av det gamla, upplösningen av det gemensamma till förmån för individen, allt detta är själva poängen med liberalism. Detta är inte en kritik. Det är ett konstaterande. 

Liberalismen lovade oss en värld där vi en gång för alla skulle vara fria från gemenskaper vi inte valt själva, fria från tvång, fria från begränsningar i våra livsval. Den världen som liberalismen lovade oss, där individen befriats från kollektivets alla skrankor, den världen är faktiskt redan en realitet i väst. Den är självklart långt ifrån perfekt, men mänskliga samhällen blir aldrig heller perfekta.

Under lång tid har folk försökt att förklara den politiska utvecklingen i Europa som om det stora och växande politiska missnöjet i dag gryr ur liberalismens misslyckande, att den inte har levererat det den skulle. Men det är faktiskt precis tvärtom: ju mer liberalismen levererar frigörelse och atomisering, desto mer börjar folk rösta på direkt illiberala alternativ. Detta är dock en insikt som många inte riktigt vill ta till sig.

Riktigt traumatiskt blir detta problem för liberalismen när den konfronteras med politiker som Viktor Orbán. Han gömmer nämligen en enorm elefant i det politiska rummet. Hans parti, Fidesz, har egen majoritet i riksdagen och ingen har, så vitt jag vet, riktat några seriösa anklagelser om valfusk mot Ungern på sistone. Detta vore illa nog, men till saken hör att det största oppositionspartiet ligger till höger om Orbán och är mindre liberalt än Orbáns parti, inte mer. Folk behöver inte tvingas till att vara motståndare till liberalismen. De väljer det helt själva, frivilligt och entusiastiskt, och för varje år som går gör fler och fler liknande val. Valmöjligheten har blivit ett problem.

Det är här vi ser det riktiga djupet i liberalismens kris, och därmed också krisen för våra liberaldemokratiska system. Den biten som är »demokratisk« och den biten som är »liberal« håller helt enkelt på att glida ifrån varandra, i land efter land. Det liberala projektet är fångat i en tragisk rävsax: det enda som finns kvar, när människor inte längre frivilligt väljer det rätta, blir alltmer att tvinga människor att vara »fria«, mot deras egen vilja om så krävs. I längden är ett sådant projekt inte bara motsägelsefullt – det är dessutom hopplöst.