Det är skillnad på att bygga en mästare och att bygga en människa
Fysiska symtom är godkända, det är psyket som fortfarande är förbjudet att styra en vinnare.
Toppbild: AP
Det kallas för the twisties när den som är bäst i världen, nej, i världshistorien, på att ha en kropp som lyder, plötsligt inte har en kropp som lyder.
När gymnasten Simone Biles åkte till OS i Tokyo var det för att uppleva höjdpunkten i sin karriär. Frågan var inte om guld, utan om hur många. Hon, som kunde göra sådant som ingen annan gymnast kunnat, skulle visa, igen, att hon var the goat, the greatest of all time.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I stället slutade hennes 142 cm höga studsboll till kropp att göra vad den var gjord för, vad hon sa åt den. Den snurrade bara hälften så många varv som hon bad den om, landade fel och farligt. Simone Biles utgick ur OS till amerikanernas raseri. Borde hon inte ha gjort som Kerri Sturg, i OS i Atlanta, hade gjort? Hon som fortsatte hoppa med flera trasiga ligament i fotleden, som behövde bäras av mattan av den stenhårda rumänska tränaren, men med lagguldet säkrat? För det är väl det som är en vinnare, en champion. Någon som kan kväva känslor och ignorera smärta, leverera när det gäller.
Den svenska hoppryttaren Henrik von Eckermann har legat etta på världsrankingen rekordlänge och i den individuella OS-hoppningen i Paris trodde vi, jag, att det var hans och därmed vår tur nu. Misstag som liknar hans i finalen har jag sett på sladdriga ponnytävlingar manade av tonårig prestationsångest, inte på Versailles efter 1,65-hinder. Efter en halv och dittills perfekt runda, red von Eckermann rakt in i en dekorativ buske och trillade av.
Ryttaren beskriver det ungefär som Biles först gjorde. “Skam, oförlåtligt”, gråter han inför kameran. Och just då oförklarligt, kroppen bara lydde inte. The twisties.
Man har självhatet att tacka för att ta sig till gymmet, skrattar en äldre generation på mitt lokala Friskis. Att psykisk plåga ligger bakom all typ av prestation är, inser jag, en väldigt vanlig uppfattning. Internets många framgångsföreläsare brukar belysa behovet av att vara immun mot motgång, att fortsätta genom smärtan. Eller, till och med, använda smärtan som motivator.
Den mycket sociala medier-aktiva sprintern Noah Lyles förmedlar ungefär detta budskap i sina kanaler. Why not you, använder han som slogan. “Jag har astma, allergier, dyslexi, ADD, ångest och depression. Men vad du har ska inte definiera vad du kan bli. Why not you!”
Efter 200-metersfinalen i Paris där Lyles bara tog bronset skyllde han på covid och lät sig rullas ut i rullstol. Fysiska symtom är godkända, det är psyket som fortfarande är förbjudet att styra en vinnare.
Simone Biles har inte gjort några försök att förklara allt med en förkylning. Hon har aldrig dolt att hon är adopterad av sina morföräldrar, för att hennes missbrukande mamma enligt henne hellre matade en strykarkatt än sina barn. De flesta gymnaster upplever the twisties någon gång och det kan bero på vad som helst, utom själva sporten, säger en av hennes tränare i filmen Simone Biles Rising. Biles går i terapi och berättar att hon, ihop med över 200 andra unga gymnaster, blivit sexuellt utnyttjad av amerikanska landslagets läkare. (Nära kollega till rumänen som bar Strug i Atlanta, numera bakom lås och bom i upp till 360 trygga år.)
Att brist på ovillkorlig kärlek i unga år får människor att söka omvärldens bekräftelse verkar sant. Att de här hårdpresterande, berömtörstande barnen och deras sportiga kroppar är lätta byten för dåliga vuxna stämmer också. Frågan är om mentala problem bara är ett hinder, eller om det, som i de amerikanska ordspråken, är det som gör en starkare.
I fotbolls-VM 1998 blev den unge David Beckham omkulltacklad av den ruffige argentinaren Simeon. Från marken kickade Becks frustrerat med broddarna mot hans ben och röd lapp åkte upp. England åkte ur mästerskapet och i månader firade fansen med att hänga ut Beckham-dockor i snaror utanför sina fönster, de brittiska tabloiderna med att publicera klipp-och-klistra-dartboards med unge Beckhams tvålfagra nuna på tio poäng.
I en påkostad Netflix-dokumentär om Beckhams karriär säger hans gamla kollegor att i dag hade frågan bara varit en: “hur är din mentala hälsa?” Då, sa man inget. I dag hisnar publiken när de hör hur hårt pappa Beckham drillade sin son, eller hur hans tränare och fadersfigur gav honom stryk. Då, ansågs det vara en förutsättning.
När Simone Biles ser klippen på den kvidande Kerri Strug från OS i Atlanta kallar hon henne för ett “totalt badass”. Men jag ser annorlunda på det, lägger hon bestämt till. Strugs gamla lagkamrat är hårdare. “Vissa säger att det är så du bygger en mästare. Jag säger att det är så du förstör vad som är en människa.”
Simone Biles är nu tjugosju år, vilket är för gammalt för en gymnast på elitnivå. I OS i Paris gjorde hon Yurchenkos dubbelpik, numera Biles dubbelpik, då hon är den enda kvinna som kommit så högt, snurrat så fort. Hon tog tre guld och ett silver.
***
Läs även: Därför rådet det "Truls-feber"
