Det är sorgligt att se häxjakten mot J.K. Rowling

Jag läser för fjärde gången den sista delen i J.K. Rowlings bokserie om Harry Potter. Mina tre yngsta barn lyssnar nu ivrigt på hur Harry bekämpar den onde trollkarlen Voldemort. Till sin hjälp har han en del märkliga figurer. I dag har jag läst om hur den lojale husalfen Dobby dör, när han räddat livet på Harry och hans vänner. 

Den enorma fantasin är en sak som fascinerar med J.K. Rowlings böcker, men det är inte det som gör att jag mer än gärna läser om dem för varje barn som nått lämplig ålder. Det finns väldigt många litterärt sett bättre böcker med makalösa historier.  

En sak som däremot gör böckerna om Harry Potter unika är J.K. Rowlings otroliga förmåga att binda ihop fullständigt påhittade skeenden i ett obegripligt antal led. Exemplen på detta är närmast övernaturligt många. Det är som om hon faktiskt hade hela historien klar in i minsta detalj, redan när hon satte sig för att börja skriva första boken. Bara det kan ju få en att börja tro att hennes fiktiva värld är helt på riktigt. Kanske inte en helt oväsentlig faktor bakom varför så många unga människor som uppfattar sig som ”annorlunda” och har svårt att hitta sin identitet, traditionellt sett har slukat böckerna och gjort dem till en del av sitt eget universum.  

En annan sak som nästan aldrig förekommer i böcker riktade till barn, är hur komplext och mångfasetterat många av personerna beskrivs. I sagor förenklas världen för att även barn ska begripa vem som är ond och vem som är god. Självklart finns det också i Harry Potter ett flertal genomgripande helt onda personer. Voldemort är så genomrutten att han mycket väl kan tävla om titeln ”Litteraturens vidrigaste person”. Och det finns några till i samma liga. Däremot är de goda betydligt mer komplicerade. Visst är hjältarna både modiga och har ett gott hjärta, men även huvudpersonen är grinig och stundtals rätt svår att ha att göra med. De porträtteras som människor med fel och brister. De kan vara hämndlystna och egoistiska. Lite som det faktiskt ser ut i verkligheten. De största hjältarna är bara vanliga människor de med. Ytterligare en sak som lockat läsare som sett sig själva som misslyckade eller konstiga. 

Det mest fascinerande är nog ändå hur skicklig J.K. Rowlings är på att dupera sina läsare. Det tydligaste, men inte enda, exemplet är karaktären Snape. I första boken förefaller han vara de ondas lakej, men visar sig i stället ha skyddat Harry Potter. Detta trots att han tycks hata pojken. Han fortsätter genomgående att behandla Harry orättvist. När läsaren börjar lita på honom dödar han Harry Potters beskyddare Dumbledore och går öppet över till Voldemort. I slutet på sista boken visar det sig att mordet på Dumbledore var planerat av Dumbledore själv, som redan var döende. Snape har bara lytt hans order. Han har hela tiden fortsatt att, bakom kulisserna, skydda Harry. Snape är en högst ovillig hjälte. En hjälte med flottigt hår, en introvert och udda kuf. Sinnebilden av en enstöring. En hjälte som ser ut som de som för tjugo år sedan kallades för emo, men som i dag i allt högre grad identifierar sig som felkönade och drabbas av ”rapid onset gender dysphoria”. 

Det är just den gruppen människor som nu ägnar sitt liv åt att trakassera J.K. Rowling för att hon sagt att det bara är kvinnor som kan föda barn. En självklarhet som alla människor vetat om sedan urminnes tider, men som det numer krävs att man är ekonomiskt oberoende för att man ska våga säga högt. Det är sorgligt att se häxjakten mot häxornas och trollkarlarnas drottning. Något som sker för att hon, precis som barnet i en helt annan saga, påpekat att kejsaren är naken. Extra sorgligt blir det med tanke på hur uppenbart det framgår, när man läser om Harry Potter, att det är få personer som gjort mer för förståelsen för de udda och annorlunda än J.K. Rowling. 

***

Läs även: Så enkelt är det för en minoritet att tysta massan

Läs även: Hur kan vi veta något överhuvudtaget?