Det är sorgligt att studenter väljer att vifta med utländska flaggor
Efter en gymnasieutbildning bekostad av svenska skattebetalare väljer många unga att markera sin minoritetsidentitet. Det är ett val som får konsekvenser för samhället.
Toppbild: TT
För ett antal år sedan diskuterade jag nationalism med Özz Nûjen i Almedalen. Jag minns att Nûjen framhöll att hans familj flytt till Sverige för att de inte kunde leva som kurder i Turkiet. Han sade det som det mest okomplicerade i världen och jag minns att jag undrade varför det som var självklart för honom, inte skulle vara det för en etnisk svensk i Sverige. Varför var nationalism i svensk kontext något suspekt, men en rättighet om den kom utifrån?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag kommer att tänka på den diskussionen varje gång jag ser nyblivna studenter vifta med utländska flaggor på stan. Integration handlar inte bara om arbete och självförsörjning, utan också om identitet och identifikation. Det multikulturalistiska förhållningssättet – som kommit till uttryck i sådant som bidrag till etniska föreningar och hemspråksundervisning, liksom en generellt positiv inställning till andra kulturer, samtidigt som den svenska framställts som obetydlig – är problematiskt. Det befäster och uppmuntrar människor att leva åtskilda och att sluta sig inför möjligheten att välja en annan identitet än den ursprungliga.
I praktiken underminerar den inställningen sammanhållningen, samtidigt som allt fler inser att just sammanhållning spelar en allt viktigare funktion, ju mer heterogent samhället blir. I mångkulturalismens spår har identitetspolitiken frodats, vilket resulterat i att människor alltmer kommit att reduceras till representanter för sina (föräldrars) kulturer eller etniciteter. Integration utgör med andra ord identitetspolitikens antites.
Upphöjandet av minoritetsidentiteten, som inte löper parallellt med en förvärvad majoritetsidentitet, utan som tvärtom blir den primära, riskerar att underminera lojaliteten till det svenska samhället. Det skulle uppfattas som problematiskt i många länder, men blir extra svårhanterligt i vår kontext, eftersom den svenska välfärdsmodellen i grunden vilar på lojalitet med systemet, liksom med övriga (svenska) medborgare.
Att hissa den svenska flaggan vid högtider och på flaggdagar var ett vanligt inslag förr. Sen kom den att alltmer förknippas med nynazister och sverigedemokrater. Det är först på senare tid, kanske tack vare flaggviftandet av utländska fanor, som det åter blivit mer accepterat att framhålla den svenska.
Men frågan är varför man efter avslutade studier i svensk skola som bekostats av svenska skattebetalare, känner ett behov av att manifestera sin koppling till ett annat land? Varför man inte viftar med två flaggor, om man nu behöver vifta med någon flagga alls?
Det vilar något sorgligt över det faktum att unga människor, inte sällan födda i Sverige, en glädjens dag så tydligt väljer att manifestera sin minoritetsidentitet, att befästa ett mentalt avstånd gentemot det samhälle som är deras och som de förhoppningsvis avser att bidra till. Det är ett val som får konsekvenser. För hur kan den som inte betraktar sig som svensk förvänta sig att betraktas som svensk av andra?
En del raljerar över den här numera årliga diskussionen. Den anses som ytterligare en symbol för det kulturkrig som rasat i svensk offentlighet de senaste decennierna. Men frågan har relevans, för den illustrerar de parallella samhällen som vuxit fram i Sverige.
Om inte ens de som är födda här kan identifiera sig med Sverige, hur ska vi då ha en rimlig chans att skapa den integration som alla talar sig så varma för?
***
