Det är synd om (män)niskorna
Strindberg hade rätt. Det är inte männen eller kvinnorna eller transpersonerna eller de rasifierade som har det svårt.
Toppbild: Stockholm konst / Stockholms stad
Det är inte lätt att vara man, så mycket vet jag. Det är nog inte lättare att vara kvinna, för den delen, men jag är cisperson, född och uppvuxen i en mans kropp med de sedvanliga attributen, så jag kan bara spekulera om den saken. Ännu svårare är det kanske förresten att vara transperson och inte känna sig som något av de traditionella könen utan båda samtidigt, eller inget av dem. Men även här blir det förstås en gissningslek från min sida.
Fast vad är det som gör att jag, som oomtivstad man, inte kan prata om mansrollen och bli tagen riktigt på allvar? Ens av mig själv. Jag känner en svårövervunnen lust att skoja bort ämnet. Att utmåla mig själv som en Lille Fridolf eller Rudolf Andersson (Sunes pappa, ni vet). Det vill säga en halvkorkad besserwisser och fåntratt som klarar mig fram endast därför att kloka kvinnor förbarmar sig och styr mig rätt med fast men mjuk hand.
Är jag också fången i de patriarkala strukturerna? Eller utnyttjar jag dem rent av? Det vill säga: låtsas jag att mina privilegier som medelålders cisman inte existerar och påskiner att jag är underordnad kvinnan, för att försöka dölja min överordning. Tanken svindlar och jag stannar här för att inte snärja mig ohjälpligt i cirkelresonemang.
För trettio år sedan – när apartheid föll i Sydafrika och kvinnorna i väst började passera männen i utbildning och ekonomi – trodde jag att sådana egenskaper som hudfärg och kön skulle fortsätta att minska i betydelse. Och att världen – vid den tidpunkt där vi nu befinner oss – skulle vara mindre polariserad – inte mer. I stället har nyrasisterna på svenska universitet sett till att hudfärg betyder mer nu än kanske någon gång i modern tid. För när tidigare har det anordnats tillställningar, där de med fel pigmentering inte är välkomna? Att en feminist som artisten Zara Larsson kan säga att hon hatar alla män och inte mötas av tillrättavisningar, utan tvärtom applåder, är ett annat sorgesamt tecken i tiden.
För, mina vänner, Strindberg hade rätt. Det är inte männen eller kvinnorna eller transpersonerna eller de rasifierade som har det svårt. Det är synd om människorna.
