Det bästa vore om man begrep människorna
En riktigt bra passage i Torgny Lindgrens »Pölsan« kommer efter att kyrkoherden, iförd ämbetskrage och Skellefteå Hockeys halsduk, oombedd har läst lusen av Franz Liszt och hans musik. När själavårdaren försvunnit, återgår huvudpersonen till sin dialog med personalen på ålderdomshemmet:
»Borde man inte kunna begripa människorna? sade Linda.
Jo, sade han. Det vore det allra bästa.«
Där tar kapitlet slut.
Det partiet tänker jag allt oftare på. Till exempel när jag läser om Katalonien och självständighetsrörelsen där. Eller när jag läser om brexit. Eller något annat av alla skeenden som just nu fyller de snattrande klasserna i medierna med häpenhet och, ibland, skräck.
»Man borde kunna begripa människorna«, kvider de. Oftast i stället för att försöka förstå. De återkommer gärna till att människor har upphört att vara rationella och logiska. Det är ett annat sätt att säga att människor är obegripliga.
Det bekymmersamma är att det där tankesättet är så smalt. Antingen, är det underförstådda, fungerar människan som en kyligt resonerande jurist, som opartiskt väger fakta mot fakta. Det är idealet. Eller så är människan ett oresonabelt rov för svallande känslostormar, oftast av primitiv art. I den kategorin faller alla former av nationalism, undantaget sådan som är antikolonial. Fast man får inte se EU som ett slags kolonialmakt.
En sådan människosyn är blind för hur möjligheten till rationella samtal och fungerande politiska institutioner uppstår. Sådana möjligheter växer fram ur historien och historien är inte rationell i den platta betydelsen att den styrs av en övergripande plan eller rena argument. Till exempel bygger nästan alla stabila demokratier på nationalism. Utan den skulle det ha varit svårt att skapa den känsla av samhörighet som krävs för att vi ska acceptera kollektiva beslut.
Det som framhävs som rationellt och begripligt förutsätter helt enkelt sådant som beskrivs som irrationellt och obegripligt.
Det är den paradoxen som upprör och förvirrar. Men det är just en paradox: en skenbar motsägelse. Den måste man ta sig ur, om man ska kunna resonera vettigt om vad som nu sker. Är man rädd för att människan inte i den enklaste meningen alltid är begriplig, kommer man inte att begripa någonting.
