Det behövs bättre metoder för psykiatriska diagnoser

Jag har de senaste veckorna mest engagerat mig i en massa autonoma stressreaktioner. Jag läser på om hur det autonoma nervsystemet fungerar och hur det är kopplat till svettningar och pupillreaktioner. Och hur tittar vi egentligen på varandra? Jag har lagt ner ganska mycket tid de senaste åren på att försöka ta reda på var i ansiktet man fäster blicken. 

Nu tänker ni säkert att jag till slut har tappat det helt och gått med i en sekt. På sätt och vis har ni rätt. Sekten kallas forskning. Mitt intresse för dessa obskyra ämnen är ett projekt som jag initierade för snart tio år sedan, med den storhetsvansinniga ambitionen att försöka hitta mer objektiva sätt att diagnostisera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Diagnosexplosionen som detta område genomgått de senaste åren har knappast undgått någon. I tv beskriver artister sin ADHD som en superkraft och tämligen välfungerande människor berättar allt oftare om att de fått diagnosen autism på äldre dar. Utan att värdera enskilda människors lidande och utan att försöka moralisera kring huruvida det är rimligt att ställa en diagnos på en person som inte anser sig ha en funktionsnedsättning, så skulle området må bra av möjligheten till objektiva tester. 

Alla psykiatriska diagnoser är symptomdiagnoser. Det innebär att man ställer diagnos utifrån att ett visst antal symptom är uppfyllda. Det finns inga blodprover eller andra tester, som vid infektionssjukdomar. Självklart måste man värdera hur symptomen förlöper över tid och kvaliteten i symptomen, men man tar inte egentlig hänsyn till orsaken, såvida inte en sådan är en fullkomligt uppenbar följd av kroppslig sjukdom, yttre händelser eller någon substans som bättre förklarar bilden. För att det traditionellt ska vara meningsfullt att diagnostisera en människa måste vidare symptomen också leda till en reell funktionsnedsättning – inte bara en funktionsvariation. 

De neuropsykiatriska diagnoserna är också symptomdiagnoser. Det finns inga säkra autism- eller ADHD-tester. Trots det är neuropsykologiska tester oftast obligatoriska vid utredningar. Man gör alltifrån intelligenstester till datoriserade reaktionstester för att mäta patienternas exekutiva förmågor, det vill säga hur bra de är på att exempelvis fokusera på uppgifter, trycka bort onödiga impulser och annat.  

Men tyvärr tycks inga av de gängse testerna vara särskilt bra på att med säkerhet särskilja en patient med neuropsykiatrisk diagnos från någon med helt andra psykiatriska problem. I ovanliga fall kan vissa specifika resultat användas i diagnostiken, men även om ingenting särskilt avvikande kan ses i något test så motsäger det inte diagnos. Och det är där mitt specialintresse kommer in i bilden.  

När vi mätte patienternas blickmönster kunde vi skilja ut tre specifika grupper från varandra. Den första gruppen hade höga poäng på autistiska symptom medan den andra hade mycket depressiva symptom. Den tredje gruppen hade låga poäng. Det var likartade resultat när vi mätte svettningar och pupillreaktion, åtminstone avseende autismsymptom. En grupp reagerade vare sig med pupillvidgning eller med handsvett. Den andra gruppen fick en mer påtaglig svettreaktion medan den tredje fick vidgade pupiller. Personer med höga poäng på autismsymptom återfanns i de två senare grupperna, men inte i den första. 

Och vad ska man med all denna kunskap till? Kanske kan det vara bättre att använda dessa nya metoder som komplement i framtida utredningar, än det som används i dag? Kanske kan de till och med i en framtid användas för att stävja diagnosinflationen av autism, där människor får diagnos med allt mindre symptom – men det är i nuläget mest drömmar från min sida. Än så länge har vi inte hittat något motsvarande test i diagnostiken av ADHD, men tänk vilken revolution det kommer bli den dagen ett sådant finns. 

***

Läs även: Dina ögonrörelser säger mer om dig än du tror

Läs även: "Kan jag bli diagnosbefriad frpn adhd?"