Det blir ingen revolution när alla vill bli ICA-rika

Står ICA-handlarna först på tur? Vid revolutionen, alltså. 

Expressen gjorde ett härligt avundsjukereportage om ICA-handlarna för något år sedan. Ägaren till ICA Maxi i Nacka tjänade fyra miljoner mer om året än SE-bankens VD. ICA Maxiägaren i Hälla, utanför Västerås, hade plockat ut 80 miljoner ur bolaget de senaste tio åren. Kollegan i Järfälla hade tre Bentley, en Merca, en BMW och en Ferrari. En ICA-krösus i Göteborg hade sex Mercedes. Och så vidare. 

Det är, som alla vet, en rätt säker gissning att ICA-handlaren toppar inkomstlistan i en normalstor svensk stad. 

De jobbar hårt, intygade de alla i det där reportaget. Vilket förstås väcker frågan vad en ICA-handlare egentligen gör. Jag menar det inte som en retorisk fråga, jag är ärligt nyfiken. Vad är det för hårt arbete som genererar de där tiotals miljonerna? 

Det är väl trots allt butikspersonalen – såvitt jag vet sällan miljonärer – som sorterar bort ruttna tomater och staplar flingkartonger? Sortimentet är, av allt att döma, centralstyrt: en ICA Maxi är den andra lik. Kvar finns väl arbetsledning, schemaläggning, bokföring och sådant. Och visst, det är arbete det också, men jag minns inte när jag såg en studierektor som körde Ferrari sist. 

Men vi vet ju vad det egentligen handlar om. 

Att handlare Sjökvist har spirat från småborgerlighet till nobless är förstås bara ytterligare en av de underbara absurditeter som marknadsekonomin bjuder på, att lägga bredvid influencers från Umeå och sparris från Peru. Om det beror på oligopol, lata konsumenter eller Guds försyn spelar mindre roll. 

Det kinkiga för ICA-handlarna är att de, till skillnad från IT-genier och hedgefondförvaltare, ofta lever mitt bland vanligt folk. Jag undrar hur det funkar. Och återigen: det är inte en retorisk fråga. Umgås ICA-handlare mest med andra ICA-handlare? Eller har de hittat ett fiffigt sätt att dyka upp i Bentley till middagar där alla andra, om de varit hyfsat framgångsrika, kommer i Volvo? 

Jag är uppriktigt intresserad av det här, för jag tror att svaret säger något om Sverige. Möjligen att vi har förändrats. 

Sossarna drog sig för att ställa regeringen till svars för de skenande matpriserna så länge de kunde. Det var först när Nooshi tyckte att statsministern skulle kalla till sig handlarna och prata mjukt med en knölpåk i handen, som Magdalena Andersson hängde på. Hon lät inte övertygad. Alla de där åren på Handels har väl gjort henne svag i anden när det gäller priskontroller. 

Och frågan är om uppmaningen att klämma åt handlarna får något verkligt fäste hos folk. Det verkar knappt så, trots skenande priser. Vi är inte fransmän. I Sverige verkar klasskampen ha dött sotdöden, efter decennier av börsuppgång och stigande bostadsrättspriser. Man skulle faktiskt kunna tro att svenskar börjat bli som amerikaner i det här avseendet: de beundrar ICA-handlaren för att han eller hon lyckats och tänker sig att det kanske är de som vinner jackpot nästa gång. Den kungliga svenska avundsjukan har abdikerat. 

Fast svenskarnas syn på regeringen är inte amerikansk. Covid rullade tillbaka decennier av hårt arbete för att få svenskar att begripa att staten inte kan lösa alla deras problem. Politikernas mätningar och fokusgrupper måste just nu visa att medborgarna står som blötögda tonåringar i väntan på veckopengen. Senast var det elstödet; visserligen en återbetalning av pengar som sugits in på grund av en av de där låtsasmarknadsreformerna som varit så poppis. Men principen är etablerad vid det här laget: den fjärde dimensionen – det vill säga att någon annan betalar – är återupprättad. 

Det blev inte ens mycket till indignation när det rapporterades att en anonym elvaskare fick 773 669 kronor i stöd. 

Revolutionen står inte för dörren. Alla hoppas på att bli ICA-rika. Och staten verkar vara det säkraste kortet. Kanske kan jag få trekvarts miljon tillbaka nästa gång?

***

Läs även: Vem kom på den briljanta termen mängdbrott?

Läs även: Vem får vara tjock?