Jasenko Selimovic: Det duger inte

Oavsett vad man vet om Stanfords universitet i förväg blir man vid ingången tvångsmedveten om att i de låga byggnaderna ryms ett av världens bästa universitet. Mannen som visar runt rabblar oavbrutet upp namn på presidenter, statsministrar, nobelpristagare och företagsledare som har gått här och listan vill bara inte ta slut.

Medan vi slingrar oss runt lägger jag märke till ett oproportionerligt antal asiater på campus. »Jo, nästan 40 procent av studenterma är asiater.« »Varför det?« »De är bäst. De har invandrardriv, de är beredda att plugga hårt och är inte bortskämda som de från väst. De vet att de måste jobba hårdare än andra för att kunna konkurrera om jobben.«

Utifrån det perspektivet känns den svenska debatten om utbildningspolitik något mekanisk. Jo visst, socialdemokraterna står för bredden i utbildningen, för universitet i varje liten ort, och för »50 procent-av- gymnasieungdomar-till-högre-utbildning«-målet med låga kunskapskrav och ständig inflation av diplomvärdet som nödvändig konsekvens. Borgerliga å andra sidan står för spetsen, det vill säga elitutbildning och kvalitetskrav, och följaktligen exkluderingar av dem som inte uppfyller dessa.

Men jag är beredd att påstå att dessa djupt grävda politiska skyttegravar är atavismer från gamla tider då utbildningskampen fördes nationellt i en konkurrens mellan olika klasser i kampen om makten. För många som sysslar med utbildningsväsende och dess konsekvenser för jobb, tillväxt och välfärd är medvetna om att dagens spelplan är global. Arbetarklassen står inte längre mot medel-/överklassen utan i stället står Sverige mot andra länder. Och i den matchen finns bara en given position för Sverige: att konkurrera med kvalitet. Det förutsätter att svenskarna är minst lika bra utbildade som andra européer och amerikaner. Den svårbesvarade frågan är: Hur ska vi komma dit?

Vissa försök pågår. Under min tid i styrelsen för Göteborgs universitet detaljstyrdes GU av socialdemokraterna som intressant nog inte betonade »50-procentmålet« utan prioriterade skapandet av »excellenta forskarmiljöer«, det vill säga centra för elitforskning inom GU. Skapade efter en blåkopia av liknande elitcentra i Europa och USA. Alliansen har för sin del talat om en framtida översyn av den nuvarande finansieringsmodell som ger universiteten medel efter antal studenter, med sitt nödvändiga resultat av ständiga kravsänkningar. Ändå återstår en hel del.

För alliansens del återstår att svara på frågan: Hur ska man säkra den nödvändiga kompetensförsörjningen i ett mass-universitets-Sverige? Hur säkrar man forskningsvillkor och finansiering som skulle få några briljanta hjärnor att komma hit från till exempel Stanford? Visst, ett mindre antal universitet koncentrerar naturligtvis medel till de utvalda universiteten men låt oss påminnas om att alla Sveriges universitet tillsammans har nästan lika stor budget som enbart Stanford.

Socialdemokratin måste besvara frågan: Med vad ska Sverige konkurrera gentemot de andra västeuropeiska länderna i en global konkurrens? Vill man undvika konkurrens med låga löner måste man konkurrera med kvalitet. Men hur skapar man kvalitet på en massuniversitetsutbildning med sina nödvändigtvis låga kvalitetskrav? Att tro att man inte påverkas av globaliseringseffekterna är ingen bra lösning. Även på svenska universitet vittnar man om att de bästa studenterna inte alls är svenskar utan utlänningar. För de verkar ha förberett sig och utbildat sig, för en konkurrens med andra, bland annat oss.

Slutligen måste båda sidor svara på frågan: Hur får man en spets utan en bredd? Måste det inte finnas många bra skolor och en mängd intresserade elever om man vill få fram en elitspets så småningom? Och hur ska man skapa en spets om man aldrig får satsa på de studenter som visar sig begåvade? Får vi inte svar på dessa frågor kommer vi aldrig uppleva någonting som påminner om Stanford.

Vi kommer att fortsätta leva i ett land vars befolkning inte vet att de måste jobba hårdare än andra för att kunna konkurrera om jobben.