Det farliga hormonpillret

Klimakteriet är plötsligt på modet. Välförtjänt, som en av våra största evolutionära succéer. Klimakteriet finns bara hos människan och några arter av valar. Övriga djur, inklusive våra apsläktingar, är fertila livet ut.

Aristoteles berättar på 300-talet f Kr: »Menstruationen upphör hos de flesta kvinnor omkring deras fyrtionde år; men hos dem, där den fortsätter längre, varar den ända till deras femtionde år, och det är känt att kvinnor i den åldern har fått barn. Men bortom den åldern finns inga kända fall.«

Vi som lever i dag härstammar alla från den kvinna som slutade föda barn långt innan hon dog. Hennes avkomma har nämligen konkurrerat ut alla andras. Eftersom förändringen ledde till färre barn, måste dessa barns livschanser ökat desto mer. Eller barnbarnens. Annars hade klimakteriet snabbt dött ut.

I klimakteriet avtar produktionen av de kvinnliga könshormonerna östrogen och progesteron. Den termostat i hjärnan som reglerar kroppstemperaturen blir då hyperkänslig; minsta ökning av blodtemperaturen gör kvinnan röd, varm och svettig, varvid värme avgår och kroppen kyls av. Detta kallas vallningar. De försvinner när östrogenet stabiliserat sig på en ny, låg nivå, i snitt efter fyra år.

Många andra symtom har tillskrivits klimakteriet, ofta felaktigt. Den stora Kvinnoundersökningen i Göteborg visade att man är psykiskt friskare under klimakterieperioden än både före och efter denna. 

Men 1966 lanserade gynekologen Robert Wilson i boken »Feminine forever« klimakteriet som en sjuklig inre nedbrytning. Kvinnor utan östrogen var »kastrater« vilket drabbade männen: »It is no easy thing for a man to take the stings and barbs of business life, then to come home to the turmoil of a woman ›going through the change of life‹ […] But have her begin estrogen replacement therapy and it makes all the difference in the world  […] She is a happy woman again – something for which husbands are grateful.«

Östrogenbehandling ökar risken för livmodercancer. Det beror på att östrogen bygger upp livmoderns slemhinna. Om den inte stöts av vid mensen, fortsätter den att växa och kan omvandlas till en cancer. För att hindra detta inkluderades progesteron i behandlingen.

Man visste också sedan gammalt att könshormoner kan ge blodpropp och bröstcancer. Rökande, tjocka kvinnor med diabetes eller med bröstcancer i släkten fick därför sällan hormonpillren. Detta skapade en katastrofal statistisk synvilla: Man noterade att kvinnor som ätit klimakteriepiller var extra friska och långlivade, och trodde det var hormonernas förtjänst. Men de levde längre för att de var friskare i grunden. Inte för att de åt pillren, utan trots dem. 

Missförståndet gjorde att hormoner sågs som en mirakelkur. När Nancy Healy, chefen för National institute of health, startade Women’s health initiative – stora randomiserade dubbelblinda studier för att hitta förebyggande behandlingar mot olika kvinnosjukdomar – var könshormoner en sådan behandling. 

Studien skulle pågå i nio år, men en tjuvtitt på femårsresultaten var inlagd 2002. Resultaten blev en chock: fördubblad risk för blodpropp i underben, hjärna och lunga, samt ökad förekomst av bröstcancer och demens. 

Studien avbröts i förtid. Försäljningen av hormonpiller minskade, vilket beräknats ha sparat 145 000 levnadsår i USA då 126 000 fall av bröstcancer och 76 000 fall av hjärt-kärlsjukdom undvikits. 

I Sverige beräknas klimakteriepillren ha orsakat 3 400 extra bröstcancerfall under 1990-talet. Behandling under tio år ger ungefär samma risk som att ha en nära släkting med bröstcancer.

Läkemedelsverket rekommenderar i dag lägsta möjliga dos under kortast möjliga tid, inte gärna längre än fem år. 

Nyligen har vissa gynekologer dykt upp i tv och veckotidningar och hävdar att vindarna vänt, att hormonterapi är ofarligt och att fynden från Women’s health initiative-studien inte gäller för att kvinnorna där var för gamla och tjocka. Nya hormontyper har kommit som nog är harmlösa. 

Men inget drastiskt har hänt som ändrat kunskapsläget sedan 2002. Att nyare varianter av östrogen/progesteron skulle lindra besvären, men sakna farliga biverkningar, får ses som en from förhoppning. Innan de lanseras på bred front måste deras ofarlighet bevisats i randomiserade kontrollerade studier. Annars riskerar vi ånyo en medicinsk katastrof driven av önsketänkande hos läkare och läkemedelsindustri.

Agnes Wold är professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Läs hennes krönikor här.