Det finanspolitiska ramverket har inte tjänat oss väl
Det har varit uselt för Sveriges ekonomi. Det har gjort den sämre rustad för dagens prövningar och det har skapat permanent massarbetslöshet.
Toppbild: TT
Det finanspolitiska ramverket sitter som en tvångströja på svensk ekonomi. Det hindrar viktiga investeringar i infrastruktur och klimatomställning. Det urholkar välfärden med ständiga nedskärningar. Och det hindrar arbetslösheten från att någonsin sjunka lägre än runt sex procent, vilket gör integrationen omöjlig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ända sedan ramverket infördes har det höjts röster om att det är skadligt och borde lättas upp. Till och med Assar Lindbeck och Göran Persson, som införde ramverket, menade för länge sedan att det har gått för långt och borde ändras. År in och ut och år in kommer krav på att Sverige behöver investera mer. Varför händer ingenting?
Kanske är en anledning att kritik mot budgetreglerna brukar inledas med försäkringar om att de trots allt har ”tjänat oss väl”.
”Överskottsmålet i statens finanser har i stort tjänat oss väl” skriver nationalekonomer vid SNS Konjunkturråd. ”Överskottsmålet har tjänat oss väl” skriver Klas Eklund. ”Överskottsmålet och hela det finanspolitiska ramverket efter 1990-talskrisen har tjänat oss väldigt väl” skriver Svenskt Näringslivs VD Sven-Olov Daunfeldt. ”Överskottsmålet… har ’tjänat Sverige väl’” skriver Swedbanks chefsekonom Andreas Wallström. Alla vill de slopa överskottsmålet, men parar ändå sin argumentation med samma hyllningar.
Nu befinner sig de här herrarna på näringslivets sida och är kanske egentligen skeptiska mot en permanent aktiv finanspolitik. Vad märkligare är att även debattörer på vänsterkanten lindar in sin kritik av det finanspolitiska ramverket på samma sätt. ”Det finanspolitiska ramverket har tjänat oss väl” skriver den facklige nationalekonomen Daniel Lind när han vill tillåta att statens belåningsgrad stiger från 30 till 50 procent av BNP. ”Det så kallade överskottsmålet har visserligen tjänat oss väl” skriver TCO:s chefsekonom Göran Zettergren när han efterlyser större offentliga investeringar. ”Överskottsmålet har tjänat Sverige väl” skrev Vänsterpartiets Ulla Andersson när hon förespråkar att man bör ”begrava överskottsmålet”.
Varför skulle vi vilja begrava något som har tjänat oss väl? Varför dessa obligatoriska hyllningar? Det är inget sätt att driva hem en poäng. När hörde man senast Jimmie Åkesson säga att ”invandringen har tjänat oss väl, men…”?
Jag förstår impulsen. Man vill inte trampa på några tår. Det ligger så mycket prestige i berättelsen om den så kallade ”ansvarsfulla” ekonomiska politiken som Sverige har fört sedan 1990-talet att man gärna vill tassa runt ämnet för att inte röra upp några känslor. Det är det enklare att stryka medhårs, och försiktigt viska att visst, ni gjorde rätt som satte Sverige på svältkur. Det var rätt då.
Problemet med att ta udden av kritiken är att den inte når fram.
Det är dags att tala ur skägget, och att säga som det är: det finanspolitiska ramverket har inte tjänat oss väl. Det har varit uselt för Sveriges ekonomi. Det har gjort den sämre rustad för dagens prövningar. Det har skapat permanent massarbetslöshet. Åtstramningspolitiken har varit onödig och destruktiv. Tänk om vi på 1990-talet hade investerat oss ur krisen, som vanlig hederlig keynesianism anger. Om vi hade gjort allvar av det gröna folkhemmet, och satsat 50 miljarder per år i miljöinvesteringar. Tänk om vi under 2010-talet, när inflationen ansågs för låg hade gjort stora investeringar för att rusta upp vårt land. Tänk om vi hade haft en fungerande järnväg.
Det har länge varit uppenbart att den strama finanspolitiken hindrar oss från att nå full sysselsättning. På senare år har det också blivit uppenbart att det inte heller skyddar oss från inflation. Vi behöver en ny makroekonomisk politik. Första steget är att erkänna att den gamla politiken har misslyckats.
Oviljan att släppa ramverket bygger på rädslan att tappa kontrollen. Att tappa styråran. Men det finns bättre variabler att ta sikte på.
Finanspolitiken bör utformas för att ta hänsyn till sysselsättning och inflation. Skatter bör göras progressiva för att automatisk bromsa köpkraften om ekonomin överhettas. Investeringar bör ske i strategiskt utvalda områden som är känsliga för flaskhalsar och inflationstryck. I alla händelser borde Maastrichtskulden tillåtas öka till 50 procent av BNP för att ge utrymme för viktiga investeringar i infrastruktur och klimat. Det hade till skillnad från gårdagens ramverk, som stelnat till en slaktmask över svensk ekonomi, tjänat vår nation väl.
***
