Det finns en tendens att sudda bort judarna från Förintelsen
Det tycks ha fått sådant fäste att institutioner och organisationer tvekar inför att nämna judarna, precis som man undviker att släppa en fis vid en offentlig tillställning.
Toppbild: AP
En gång i tiden hette det judefientlighet och sågs inte som något fult. I sekler uppviglade kyrkan och andra makthavare till blodiga pogromer på Kristusmördarna. Sedan gjorde Upplysningens idéer att den religiösa motiveringen till judehatet gradvis försvagades. Så 1879 myntade tysken Wilhelm Marr begreppet antisemitism, vilket lät mer vetenskapligt. Det var samma gamla ressentiment, men nu i fräschare och mer tidsenlig förpackning.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Antisemit har använts sedan dess. I dag finns tendensen att byta begrepp igen, nu till antisionist. Det antyder att man inte hatar judar på det där gamla trista nazistiska viset – man är bara emot att de ska få behålla sitt land där de kan försvara sig mot angrepp. Som bland annat historikern Simon Sebag Montefiore konstaterar i en intervju med Bari Weiss i podden Honestly nyligen är det mycket svårt att särskilja antisionism från antijudisk rasism i dag.
Hittills är ändå de allra flesta överens om att Förintelsen var hemsk. Utom förstås amerikanske rapparen Kanye West (som kallar sig Ye). Han gick bärsärk på X i helgen och deklarerade sin kärlek till Hitler och sin avsky för judar. Mer än trettiotvå miljoner följare har Ye. Jag tror emellertid inte att alla håller med honom.
Samtidigt är det något som håller på att hända med minnet av Förintelsen. Det finns en tendens att sudda bort judarna ur detta industriella massmord, trots att de var nazisternas främsta måltavla och offer för utrotningen. Denna tendens märktes senast på Förintelsens minnesdag den 27 januari, som i år även markerade 80-årsdagen för befrielsen av Auschwitz. I brittiska Good morning Britain beskrev programledaren Förintelsen på följande hisnande vis: ”Sex miljoner människor dödades i koncentrationsläger under andra världskriget, liksom miljoner andra på grund av att de var polacker, handikappade, homosexuella eller tillhörde någon annan etnisk grupp.”
Inte ett ord om att de sex miljonerna mördade var judar. Även i Sverige var det flera nyckelaktörer som i sin kommunikation den 27 januari på frapperande vis förteg detta faktum. Myndigheten Forum för levande historia skrev i allmänna ordalag på sin webbsida att Förintelsens minnesdag ”är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och de som stod emot. En dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för alla människors värde.” Rädda Barnen ville ”hedra alla de miljontals vuxna och barn som mördades under ett av historiens absolut mörkaste kapitel.” Röda Korset hade liknande breda, vaga formuleringar. De mindes ”Förintelsens offer” och konstaterade att: ”Vi får aldrig glömma det som hänt och måste fortsätta kämpa för ett samhälle präglat av medmänsklighet.”
Ingen av dessa tre svenska aktörer nämnde ordet judar i samband med att de uppmärksammade Förintelsens offer. Detsamma gällde för övrigt Södertörns högskola, som specifikt nämnde romska offer, men inte judiska. Som ytterligare ett tecken på samma tendens raderade Uppsala universitet nyligen den svensk-judiske historikern Hugo Valentin ur namnet på den institution som forskar om Förintelsen och folkmord.
Vad ligger i botten på detta? Enligt Hamas narrativ i det propagandakrig som bedrivits sedan massakern i Israel den 7 oktober är det judarna som är nazister och begår folkmord. Det tycks ha fått sådant fäste att institutioner och organisationer tvekar inför att nämna judarna, precis som man undviker att släppa en fis vid en offentlig tillställning.
Det finns dessutom en bisarr utveckling i vilken Förintelsen minnesdag medvetet görs till en allmän manifestation för mänskliga rättigheter. Ingen ska då behöva känna sig exkluderad genom att man påpekar vilka som var de huvudsakliga offren. Det blir enklare om man suddar bort judarna ur Förintelsen.
Men vad är det då man minns, på minnesdagen?
En gång i tiden hette det judefientlighet och sågs inte som något fult. I sekler uppviglade kyrkan och andra makthavare till blodiga pogromer på Kristusmördarna. Sedan gjorde Upplysningens idéer att den religiösa motiveringen till judehatet gradvis försvagades. Så 1879 myntade tysken Wilhelm Marr begreppet antisemitism, vilket lät mer vetenskapligt. Det var samma gamla ressentiment, men nu i fräschare och mer tidsenlig förpackning.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Antisemit har använts sedan dess. I dag finns tendensen att byta begrepp igen, nu till antisionist. Det antyder att man inte hatar judar på det där gamla trista nazistiska viset – man är bara emot att de ska få behålla sitt land där de kan försvara sig mot angrepp. Som bland annat historikern Simon Sebag Montefiore konstaterar i en intervju med Bari Weiss i podden Honestly nyligen är det mycket svårt att särskilja antisionism från antijudisk rasism i dag.
Hittills är ändå de allra flesta överens om att Förintelsen var hemsk. Utom förstås amerikanske rapparen Kanye West (som kallar sig Ye). Han gick bärsärk på X i helgen och deklarerade sin kärlek till Hitler och sin avsky för judar. Mer än trettiotvå miljoner följare har Ye. Jag tror emellertid inte att alla håller med honom.
Samtidigt är det något som håller på att hända med minnet av Förintelsen. Det finns en tendens att sudda bort judarna ur detta industriella massmord, trots att de var nazisternas främsta måltavla och offer för utrotningen. Denna tendens märktes senast på Förintelsens minnesdag den 27 januari, som i år även markerade 80-årsdagen för befrielsen av Auschwitz. I brittiska Good morning Britain beskrev programledaren Förintelsen på följande hisnande vis: ”Sex miljoner människor dödades i koncentrationsläger under andra världskriget, liksom miljoner andra på grund av att de var polacker, handikappade, homosexuella eller tillhörde någon annan etnisk grupp.”
Inte ett ord om att de sex miljonerna mördade var judar. Även i Sverige var det flera nyckelaktörer som i sin kommunikation den 27 januari på frapperande vis förteg detta faktum. Myndigheten Forum för levande historia skrev i allmänna ordalag på sin webbsida att Förintelsens minnesdag ”är en dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen och de som stod emot. En dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för alla människors värde.” Rädda Barnen ville ”hedra alla de miljontals vuxna och barn som mördades under ett av historiens absolut mörkaste kapitel.” Röda Korset hade liknande breda, vaga formuleringar. De mindes ”Förintelsens offer” och konstaterade att: ”Vi får aldrig glömma det som hänt och måste fortsätta kämpa för ett samhälle präglat av medmänsklighet.”
Ingen av dessa tre svenska aktörer nämnde ordet judar i samband med att de uppmärksammade Förintelsens offer. Detsamma gällde för övrigt Södertörns högskola, som specifikt nämnde romska offer, men inte judiska. Som ytterligare ett tecken på samma tendens raderade Uppsala universitet nyligen den svensk-judiske historikern Hugo Valentin ur namnet på den institution som forskar om Förintelsen och folkmord.
Vad ligger i botten på detta? Enligt Hamas narrativ i det propagandakrig som bedrivits sedan massakern i Israel den 7 oktober är det judarna som är nazister och begår folkmord. Det tycks ha fått sådant fäste att institutioner och organisationer tvekar inför att nämna judarna, precis som man undviker att släppa en fis vid en offentlig tillställning.
Det finns dessutom en bisarr utveckling i vilken Förintelsen minnesdag medvetet görs till en allmän manifestation för mänskliga rättigheter. Ingen ska då behöva känna sig exkluderad genom att man påpekar vilka som var de huvudsakliga offren. Det blir enklare om man suddar bort judarna ur Förintelsen.
Men vad är det då man minns, på minnesdagen?
