Det finns inga fredliga maktskiften i kommunismen
Och huvudmönstret är att som man kommer till makten, kommer man också att utöva den.
Toppbild: Wikicommons
En av de texter som fick mig att vända mig bort från den kommunistiska ideologi som jag växte in i som barn, fanns i den lilla boken How to Be a Good Communist av Liu Shaoqi (Liu Shao-chi).
Liu var, från det kommunistiska maktövertagandet i Kina 1949 fram till sin avsättning under kulturrevolutionens andra år 1967, landets president och tvåa i maktordningen efter Mao Zedong. Han föll i onåd, och den dåvarande premiärministern Zhou Enlai läste upp partiets dom över honom på den nionde partikongressen i april 1969: Liu hade visat sig vara ”en kriminell förrädare, en fiendeagent och en avfälling i sold hos imperialisterna, de moderna revisionisterna (det vill säga Sovjetunionen) och Kuomintang-reaktionärerna”. Fem månader senare, i november 1969, dog han i fångenskap.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men ett av de bidragande resonemangen som fick mig att vända mig mot kommunismen var inte vad Liu hade författat i boken. Utan det var en formulering som återfanns i utgivarens inledning.
Den upplaga av Lius bok jag hade fått tag på var publicerad 1967 av Panther Publications i Colorado USA. Förlaget ägdes av den tidigare majoren i Gröna baskrarna, Robert K. Brown, och var specialiserat på att ge ut ofta svåråtkomliga kommunistiska eller revolutionära texter och manualer, för att bland annat vaccinera mot sådana ideologier. I mitten av 1970-talet startade Brown magasinet Soldier of Fortune som han ägde fram till 2022. Men inget av detta hade jag någon aning om när jag kom över Lius bok för nu mer än 45 år sedan.
I utgivarens förord, sannolikt författad av Brown själv, redogörs för Lius karriär i det för-revolutionära och det efterföljande kommunistiska Kina. Men, framhåller förläggaren, den pågående maktkampen – det var ju vad den så kallade kulturrevolutionen var – visade att kommunismen var besatt av absolut makt och maktdyrkan. Liu, bara fem år yngre än Mao själv, var nu föremål för attacker från en ny generation av kommunistiska ledare, som var ute efter hans position.
Sedan följde denna träffande slutsats: “Avsaknaden av en mekanism för fredlig maktöverföring till nästa generation är en kritisk svaghet för kommunismen.” (”The lack of provision for the peaceful transferal of power to the next generation is a fatal weakness in Communism.”)
Detta korta textstycke avslöjade då för mig, och gör det fortfarande, inte bara ett avgörande tillkortakommande i den kommunistiska ideologin, utan även, och som det blev allt tydligare för mig därefter, hos alla totalitära och antidemokratiska läror och system.
De kommunistiska väldenas historia av maktskiften bär själva syn för sägen.
Efter Lenins död 1924, tillskansade sig Stalin makten genom att antingen i skenrättegångar eller i beställda mord eliminera samtliga sina rivaler. Makten skiftade först när Stalin dog på sin post 1953, och Chrusjtjov, som tog över genom att armbåga sig fram och även avrätta en och annan konkurrent, blev själv 1964 avsatt under kuppartade former när han semestrade i Abchazien. Den nya ledaren Brezjnev regerade tills han dog på sin post 1982. Hans efterträdare, Andropov dog också han på sin post 1984. Efterträdaren Tjernenko dog likaså i ämbetet 1985. Och den sista Sovjetledaren Gorbatjov avsattes 1991 när en misslyckad statskupp mot honom i sin tur ledde till Sovjetunionens upplösning.
På kinesiskt håll ersattes Liu av Lin Biao, som andreman efter Mao. Lin dog i en påstådd flygolycka 1971 efter att han, åter ett påstående, försökt genomföra en statskupp mot Mao. Efter Maos död 1976, utbröt en maktkamp i statsledningen, där det så kallade ”Fyras gäng” med bland andra Maos änka Jiang Qing, misslyckades med sitt statskuppsförsök. Jiang påstås ha begått självmord i fängelset 1991.
När jag började tjänstgöra som FN-officer i Libanon 1984, var det politiska läget i Mellanöstern sådant att i alla länder utom ett hade den sittande statschefen kommit till makten antingen genom att föregångaren hade dött på posten, mördats, tvingats att abdikera eller avsatts i en statskupp.
Undantaget var Israel.
Förläggaren och elitsoldaten Browns påpekande i inledningen till Lius lilla bok har genom årtiondena varit en probersten för mig om diverse regimer oaktat hyllningarna till dem.
Knäckfrågan är inte ”hur ser successionsföljden ut” utan ”hur ser successionsprocessen ut”. Hur går maktskiften till? Finns det ens några regler för fredliga maktskiften?
Ty huvudmönstret är att som man kommer till makten, kommer man också att utöva den.
***
Läs även: Diktatur ska rädda världen
