Det finns ingen anledning till tröttsam defaitism
När undergångsstämningen blir alltför översvallande är det på sin plats att komma ihåg att människor mår bra av krig. Jo, det är faktiskt sant.
Toppbild: AP
Storbritanniens premiärminister Keir Starmer hade med sig ett brev från kung Charles när han besökte Trump. Inte nog med det; Starmer frustade minsann till under besöket.
Och vi minns ju alla hur Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron BÅDE la handen på Trump OCH tillrättavisade honom.
Ingen detalj är för liten att analysera när den medeltida härskaren har audiens för kungligheter av mindre betydelse. Vem tas emot i vilken ordning? Vem viskade i hans öra?
Long live the King, som Trump skrev om sig själv när han avskaffade trängselskatten i New York. Och visst är han kung – på att domptera sin omvärld. Så var det alla fall fram till i fredags då Ukrainas president Zelenskyj inte visade härskaren och hans kronprins tillräcklig aktning och blev både utskälld och förnedrad.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mord och gängkriminalitet, en klimatkollaps och nu har USA:s president ställt sig på Putins sida.
Jag är nog inte den enda som lider av Trump-utmattning. Som sår frön till sommarens grönsaker, städar, lägger pussel eller pratar om vad som helst som inte har med eländet att göra. Det gäller ju att acceptera det man inte kan förändra.
Andra väljer kanske relativisering som strategi. (Visst, Trump må ha vaskat den europeiska säkerhetsordningen men folk hade det minsann inte så kul under 30-åriga kriget heller.)
Eller varför inte gammal hederlig förnekelse? (Den där Trump och Putin är nog bara missförstådda karlar som egentligen vill väl.)
När undergångsstämningen blir alltför översvallande är det på sin plats att komma ihåg att människor mår bra av krig. Jo, det är faktiskt sant.
Antalet självmord blir färre, den psykiska hälsan förbättras och brottsligheten sjunker.
Detta står att läsa i boken Vem är du när kriget kommer? av överstelöjtnant David Bergman som har doktorerat i psykologi och forskar hos Försvarshögskolan.
Idén till boken föddes förra året när ÖB och statsministern sände chockvågor genom Sverige genom att säga det kunde bli krig. Det var visserligen inte alls någon nyhet, eftersom det sagts förr, men just denna gång tog det skruv på det mystiska sätt som styr medias intresse. Överstelöjtnant Bergman fick rycka ut till tv-sofforna och tala om krigets psykologi. På svenskt medievis fick han även en mängd detaljfrågor á la när blir det krig? Vad behöver vi om kriget kommer? Vad ska vi tänka på?
Frågorna blev till en ny bok som slår sönder de mest förkommande myterna.
För det handlar alltså inte om panik, anarki och plundring.
Människor i krig går till jobbet som vanligt. Utmaningen är att hålla i gång samhället, inte att bekämpa Mad Max-liknande krigsherrar som försöker stjäla allt som sitter löst. Inte heller handlar det om att sitta i en källare och mumsa på konserver i sin ensamhet, eller att huvudstupa fly från hus och hem. Få vill lämna sina bostäder och väntar in i det allra sista tills de verkligen ger sig av.
Självmorden minskar som sagt, och färre blir deprimerade.
”Krig och kris svetsar samman samhällen. När människor är engagerade i sociala sammanhang, och får uppskattning, mår man bättre”, säger Bergman.
Detta ger sannerligen begreppet fredsskadad en helt ny dimension. Tänk om Sveriges långvariga fred inte bara orsakat naivitet utan även all depression och ångest som florerar så ymnigt?
Vi har det kanske för bra och behöver ruskas om med ett krig eller en kris för att begripa vad som är viktigt i livet. Fast i så fall, borde vi inte fatta detta utan att folk har ihjäl varandra?
Uppenbarligen inte, eftersom strider ständigt pågått sedan tidernas gryning.
Bergmans bok är befriande, eftersom den inte är en lång golgatavandring längs krigets elände och misär. Människor är betydligt robustare än de själva inser och kriser är en naturlig del av livet. Hur hemska upplevelserna än är, så för de oss framåt. Med andra ord så kommer inte alla lägga sig ner och dö om/när kriget kommer, snarare tvärtom. Därmed finns ingen anledning till tröttsam defaitism.
Vi är sannerligen inte oförmögna att försvara oss själva, särskilt inte som Nato-medlemmar. Och om Trump tar USA ur alliansen får väl Europas länder klara sig utan honom och bygga upp det gemensamma försvaret tillsammans. Hur svårt kan det vara? Vad har vi för val?
Dags för mindre prat och mer handling, med andra ord. Och gärna minst en Trumpfri dag i veckan.
***
Läs även: Därför vill Trump göra upp med Putin
Storbritanniens premiärminister Keir Starmer hade med sig ett brev från kung Charles när han besökte Trump. Inte nog med det; Starmer frustade minsann till under besöket.
Och vi minns ju alla hur Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron BÅDE la handen på Trump OCH tillrättavisade honom.
Ingen detalj är för liten att analysera när den medeltida härskaren har audiens för kungligheter av mindre betydelse. Vem tas emot i vilken ordning? Vem viskade i hans öra?
Long live the King, som Trump skrev om sig själv när han avskaffade trängselskatten i New York. Och visst är han kung – på att domptera sin omvärld. Så var det alla fall fram till i fredags då Ukrainas president Zelenskyj inte visade härskaren och hans kronprins tillräcklig aktning och blev både utskälld och förnedrad.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mord och gängkriminalitet, en klimatkollaps och nu har USA:s president ställt sig på Putins sida.
Jag är nog inte den enda som lider av Trump-utmattning. Som sår frön till sommarens grönsaker, städar, lägger pussel eller pratar om vad som helst som inte har med eländet att göra. Det gäller ju att acceptera det man inte kan förändra.
Andra väljer kanske relativisering som strategi. (Visst, Trump må ha vaskat den europeiska säkerhetsordningen men folk hade det minsann inte så kul under 30-åriga kriget heller.)
Eller varför inte gammal hederlig förnekelse? (Den där Trump och Putin är nog bara missförstådda karlar som egentligen vill väl.)
När undergångsstämningen blir alltför översvallande är det på sin plats att komma ihåg att människor mår bra av krig. Jo, det är faktiskt sant.
Antalet självmord blir färre, den psykiska hälsan förbättras och brottsligheten sjunker.
Detta står att läsa i boken Vem är du när kriget kommer? av överstelöjtnant David Bergman som har doktorerat i psykologi och forskar hos Försvarshögskolan.
Idén till boken föddes förra året när ÖB och statsministern sände chockvågor genom Sverige genom att säga det kunde bli krig. Det var visserligen inte alls någon nyhet, eftersom det sagts förr, men just denna gång tog det skruv på det mystiska sätt som styr medias intresse. Överstelöjtnant Bergman fick rycka ut till tv-sofforna och tala om krigets psykologi. På svenskt medievis fick han även en mängd detaljfrågor á la när blir det krig? Vad behöver vi om kriget kommer? Vad ska vi tänka på?
Frågorna blev till en ny bok som slår sönder de mest förkommande myterna.
För det handlar alltså inte om panik, anarki och plundring.
Människor i krig går till jobbet som vanligt. Utmaningen är att hålla i gång samhället, inte att bekämpa Mad Max-liknande krigsherrar som försöker stjäla allt som sitter löst. Inte heller handlar det om att sitta i en källare och mumsa på konserver i sin ensamhet, eller att huvudstupa fly från hus och hem. Få vill lämna sina bostäder och väntar in i det allra sista tills de verkligen ger sig av.
Självmorden minskar som sagt, och färre blir deprimerade.
”Krig och kris svetsar samman samhällen. När människor är engagerade i sociala sammanhang, och får uppskattning, mår man bättre”, säger Bergman.
Detta ger sannerligen begreppet fredsskadad en helt ny dimension. Tänk om Sveriges långvariga fred inte bara orsakat naivitet utan även all depression och ångest som florerar så ymnigt?
Vi har det kanske för bra och behöver ruskas om med ett krig eller en kris för att begripa vad som är viktigt i livet. Fast i så fall, borde vi inte fatta detta utan att folk har ihjäl varandra?
Uppenbarligen inte, eftersom strider ständigt pågått sedan tidernas gryning.
Bergmans bok är befriande, eftersom den inte är en lång golgatavandring längs krigets elände och misär. Människor är betydligt robustare än de själva inser och kriser är en naturlig del av livet. Hur hemska upplevelserna än är, så för de oss framåt. Med andra ord så kommer inte alla lägga sig ner och dö om/när kriget kommer, snarare tvärtom. Därmed finns ingen anledning till tröttsam defaitism.
Vi är sannerligen inte oförmögna att försvara oss själva, särskilt inte som Nato-medlemmar. Och om Trump tar USA ur alliansen får väl Europas länder klara sig utan honom och bygga upp det gemensamma försvaret tillsammans. Hur svårt kan det vara? Vad har vi för val?
Dags för mindre prat och mer handling, med andra ord. Och gärna minst en Trumpfri dag i veckan.
***
Läs även: Därför vill Trump göra upp med Putin
