Det finns ingen ursäkt för att inte utvisa brottslingar

Misslyckad integration och alldeles för få brottsutvisningar har diskuterats i vad som kan uppfattas som evigheter. Under den tiden har problemen bara fortplantat sig.  

När en domstol överväger att utvisa en utlänning på grund av ett allvarligt brott, innebär reglerna i korthet att den som har skaffat jobb och bostad, som kan språket och som genom familj eller på annat sätt har etablerat sig socialt här under en längre tid, ska ha större rätt att stanna kvar här än den som inte har gjort det. Det handlar alltså om att bedöma hur stark utlänningens anknytning är till det svenska samhället. 

Låt mig guida er genom en nyligen avgjord dom, som visar hur svårtillämpade och faktiskt till och med galna, reglerna är. Det är svårt att tänka sig att fallet skulle kunna utspela sig i något annat land än Sverige. Jag har valt att bespara er alla bestialiska detaljer och nöjer mig med att påpeka att de är mycket grova.  

Vår plågoande slapp utvisning och skälen till det var hans anknytning till familj och hans kunskaper i svenska språket. 

Han kom till Sverige från Afghanistan 1994. Ett par år senare beviljas han asyl. Han gifter sig med en kvinna, som också har afghanskt ursprung och paret får fem barn. Men äktenskapet håller inte. 

I dag är mannen 53 år. Hans belastningsregister är långt. Han har under tiden här särskilt ägnat sig åt att plåga och terrorisera sin tidigare fru och sina egna barn. Vid upprepade tillfällen har han dömts till fängelse för grov kvinnofridskränkning och grova fridsbrott mot barnen. I omgångar har han meddelats kontaktförbud mot samtliga barn och exfrun. 

Den senaste domen, som kom i dagarna, berättar om upprepade dödshot mot dottern och hennes tidigare kärlek. Hon hade förälskat sig i en man som förvisso också kommer från Afghanistan, men som tillhör ett annat folkslag och som mannen därmed inte accepterade. 

Alltihop är en aldrig upphörande sörja av våld och hederskultur och så långt finns det tyvärr inte särskilt mycket som sticker ut. 

Det som gör det är kanske snarare att han faktiskt dömts för sina brott vid upprepade tillfällen. För så ser det sällan ut i dessa fall.  

Men så till det riktigt besynnerliga, det där med att han slapp utvisning. 

Åklagaren yrkade nämligen vid det senaste åtalet att mannen skulle utvisas. Det hade inte skett vid någon av de tidigare domarna. Kriminalvården bedömde att han inte tar ansvar för sina gärningar, att han helt saknar insikt om sin problematik och konstaterar att han inte varit mottaglig för behandlingar.  

Om han tidigare haft skyddsskäl framgår det med tydlighet att de sedan länge upphört. När han anhölls i sin frånvaro för dödshoten befann han sig nämligen på resor i flyktlandet Afghanistan och Uzbekistan. Av de tidigare domarna framgår dessutom att han lever både i hemlandet och i Sverige. 

Eftersom han är analfabet och saknar jobb gick det inte att hitta någon anknytning på de grunderna. Domstolarna tog då fasta på det lilla som fanns: språket och barnen. 

Till hans fördel ansågs det tala att han efter 29 år i landet kan ”svenska i viss mån”.  

Behöver jag ens nämna att domstolen anlitade tolk åt honom under förhandlingen?  

Och så var det ju det där med barnen. Tack vare dem och språkmeriten klarade han sig från utvisning. Barn som han under hela deras uppväxt systematiskt utsatt för hot och grovt våld och som han därför inte haft tillstånd att träffa på grund av upprepade kontaktförbud, som han själv förorsakat. 

Han tillåts alltså att vara kvar här och kan fortsätta att plåga sina närstående. Det är svårt att inte se likheter med det och Afghanistans patriarkala ordning, där en man till fullo äger sin familj.  

Man kan stilla fråga sig vad barnen och exfrun anser om beslutet. Har de fått frågan om de vill att mannen ska få vara kvar här genom sin anknytning till dem? Och om inte, borde de inte ha fått den? 

Anknytning blir i det här fallet liktydigt med en hotfull boja, för så länge mannen tillåts vara kvar kommer barnens liv naturligtvis att fortsatt vara kraftigt begränsade. De kommer sannolikt att umgås via ombud vid fler vändor i tingsrätten.  

Det blir svårare och svårare för den som brutit sig ur hedersförtryck att kunna leva ett någorlunda fritt liv. Släkten finns ofta utspridd över Sverige och runt om i Europa. Tillsammans med familjens grenar i hemlandet eldar de på med hot när det finns synpunkter på hur livet levs i Sverige.  

Det där är naturligtvis en oerhört svår eller kanske snarare omöjlig problematik att komma till rätta med. Men med vetskap om hur det faktiskt ser ut, finns inga ursäkter för att inte använda alla tillgängliga medel för att se till att plågoandarna i vart fall inte får rätt att stanna kvar här. 

***

Läs även: Bränn inte vår yttrandefriheten

Läs även: Låt myndighetsanställda tala ut under informationsamnesti