Det finns inget kvar att försköna

De menar säkert väl, det gör ju människor oftast – utifrån det egna perspektivet i vart fall. Om man inte behöver vara hungrig när andra lider av hungersnöd (och inte ens gröt finns att tillgå), om man inte förstår att det kan råda hungersnöd eftersom man själv frossar i fluffiga bakverk, anklever och macarons, om man saknar såväl föreställningsförmåga som empati – är det så konstigt om man då likt en Marie Antoinette anser att de svältande borde kunna äta sig mätta på frasiga briocher? 

Eller, för att gå direkt på den självutnämnde ”champagneanarkisten” Joakim Zander och ett av hans tweet den gångna veckan: om man under de senaste åren endast bott på centralt belägna adresser i det pittoreska och belästa Lund, är doktor i juridik vid ett av landets bästa universitet och publicerad författare, om man inte behöver oroa sig för att få sin port sprängd eller att barnen ska tvingas bevittna blodpölar på väg till skolan, om man därtill gjort sin oförståelse för andras oro till en gimmick som man stoltserar med – är det då så konstigt om man anser att ”kriminaliteten i Sverige varken är 'systemhotande' eller mer än en helt försumbar samhällsrisk” och att man beskriver de som har en annan uppfattning som ”idioter när ni behandlar den som en stor risk”? 

Nej, kanske inte om man tror på identitetspolitik och att det självupplevda är en förutsättning för empati. Men i annat fall behövs knappast en doktorshatt för att förstå att det ”systemhotande” i den grasserande kriminaliteten – som slår europeiskt rekord vad beträffar skjutvapenvåld – inte enbart är skrämmande utifrån antalet döda och skadade, utan också eftersom det föder en känsla av att vad som helst, när som helst, kan hända vem som helst. Att våldet göder misstänksamhet mellan människor som ytterst drabbar de invandrade som ser ut som våldsverkarna.  

De kriminella utgör således inte längre enbart ett hot mot varandra utan också mot oskyldiga förbipasserande, men också mot samhällets institutioner och den tillit som byggt Sverige starkt. Gängskjutningarna är bara toppen av isberget, under finns alltifrån avancerade bidragsbrott, till hot mot vittnen och nämndemän, systematiska snatterier och hot mot lokala handlare, för att inte tala om den underliggande knarkhandeln och försöken att utmana det statliga våldsmonopolet. 

Den här spelade oförståelsen, från dem som bor i husets vindsvåning och därför saknar bottenvåningens perspektiv, blir särskilt märklig i en tid som mest kännetecknas av minimala åsiktsskillnader i politiken. Visserligen råder det oenighet kring procentsatser och decimaler, kring riktigt hur långt den ena eller andra åtgärden ska gå. Men på det stora hela är riksdagens partier numera förvånade överens om riktningen, så överens att de tre stor partierna hamnar i luven på varandra kring vem som egentligen påbörjade paradigmskiftet först.  

Men trots det, eller kanske just därför, är konfliktnivån i den politiska debatten, den så kallade polariseringen, mer påtaglig än på länge. I stället för en initierad idéstrid mellan olika ideologiska strömningar och prioriteringar, fortsätter kampen om verklighetsbilden. Det är beklagligt; en förutsättning för att komma åt roten till problemen är att man åtminstone är överens om verklighetsbeskrivningen.  

Läget är exceptionellt allvarligt, vilket inte minst polisen vittnar om. Efter decennier av förnekelse, förminskade, förhalande och förlöjligande behöver striden om verklighetsbilden läggas åt sidan och fokus riktas mot samhällsproblemen. Förskönandets tid är sedan länge förbi.

***

Läs även: Pride Västerås killgissar i fallet Virtanen

Läs även: Så går det när man byter väljarbas