Det finns stora likheter mellan Trump och Warhol

Det sägs att han aldrig dansade.  

När Donald Trump var på Studio 54 var det inte för discots skull, men visst var han där, jämt. I New York före pesten, i den kultur som den numera Netflix-kända komikern Fran Lebowitz brukar sammanfatta som: “där trodde vi att promiskuitet var hälsosamt”. 

En av de få begripliga satser som Joe Biden fick ur sig under den nakna presidentdebatten den 27 juni var att hans motståndare har “moral som en alley cat”. Budskapet upprepar han i sociala medier och om rännstenskatten har han rätt, Trump är en storstadsfigur i dess rätta bemärkelse. Han kommer från den miljö där genomströmningen är hög och dygdighet inte lönar sig, där alla är utbytbara och tillfällena gjort tjuvarna.  

I dokumentären om klänningsföretagaren Diane von Furstenberg gifter sig en ung judisk flicka med en dekadent tysk prins. Det är till New York på 70-talet de flyttar, till vår aktuelle presidentkandidats kretsar och gränder. Det är där de visar upp sig och uppfinner sig, det är där Dianes make, den arrogante Egon von First-in-bed, plockar upp viruset som dödar honom och alla hans korta förbindelser.  

Den beskriver nattklubbsvärlden som en lika delar prövande och förlåtande plats, som drar till sig dem som gör något som på andra ställen hade behövt förlåtas. Jag förstår vad dokumentären menar, för det är i våta vip-rum jag träffat flest psykiskt sjuka och kriminella, de stormrika, svekfulla eller snudd på skräckinjagande i sin brist på respekt för hur man borde bete sig. Det är också där jag träffat de roligaste människor som finns. 

Och Donald Trump är rolig. Det som gör att “vulgär” fortfarande är den vanligaste slentriankritiken mot meme-kungen är att han tagit en gångbar scenpersonlighet till rum där torrsmuliga tjänstemannaideal annars råder. Trump är rolig som en dödsvacker arbetslös borderline-tjej är rolig, rolig som en väldigt elak bög är rolig, rolig som alla rännstensvarelserna som rör sig nattetid i stora städer, är roliga.  

Den egenskap som numera kallas att vara disruptiv påminner om de gamla proffsfestarna på Studion. Där fanns få brott som en tight röv och rapp käft inte kan väga upp, humorn hänger ihop med hänsynslösheten, estetiken med föraktet för konventionen. Alla de ikoniska figurer under det 70-tal som formade Donald Trump hade samvetslösheten som metod. 

Andy Warhol ska ha kallat Trump för “billig”, vilket låter som exakt vad alla konstnärer brukar säga om näringslivspersoner som egentligen är ganska lika dem. Trump däremot har citerat Warhol flera gånger i sin bok Think like a champion och inspirerats av hans sätt att inte skilja på verk och person, konst eller affärer.  

Etiskt har de också likheter. Warhol upprättade själv ett parallellt moraliskt system där dragningskraft trumfade allt, hans musor dog som flugor i missbruk och ätstörningar, utfattiga men vackra lik. Trump får kritik för sin kvinnosyn, men det är hans människosyn som påminner om Andys, en aldrig avstannande virvel av att konsumera, recensera och byta ut sin omgivning.  

Vid sidan av vulgariteterna innehåller Trump-skräcken en rädsla för en klassiskt bigott och ultrakonservativ högervålnad, styrd av uråldriga fördomar om ras och kön. Men det handlar snarare om det warholskt vidöppna sinnet, med en iskall känsla för vad som är populärt. En helt annan sorts läskigt, alltså, med perfekt leverans. 

Det är dock inte bögarna och brudarna som är på team Trump (en av hans mest delade scenskämt är på hans uttalade motståndare, den lesbiska standupkomikern Rosie O’Donnells, bekostnad). Det finns förvisso fortfarande queers i New York som är råa, men i vår tid hade Warhol av många kallats för ett toxiskt rovdjur.  

De unga går inte på klubb längre och den hjärtekrossande elitismen på Studio 54 hade varit svår att få att flyga idag. Även 1977 ska djurrättsaktivister ha reagerat på den vita hästen och fåglarna som Mick Jagger beställt till klubben på sin fru Biancas födelsedag – i dag hade kritiken redan varit internaliserad i stjärnorna, bilderna hade aldrig kunnat tas.  

Gerontofili, har den aktuella situationen i amerikansk politik kallats. Dragningen till de åldrade, att världens viktigaste ämbete ännu en gång kommer att hamna i händerna på någon i 80-årsåldern. Kanske är det så att inga yngre årskullar fostrats så i skamlöst och effektivt showmanship som de i 1970-talets New York. Att alla var där var inte bara ett historiskt sammanträffande, utan för att det var en perfekt plantskola för medial makt. 

***

Läs även: Mitt i skräckfilmsuppföljaren

Läs även: Vem blir Trumps bästis efter domen?