Det finns värre saker än ett vindkraftverk på bakgården

"Bakgård" har en aningen nedsättande ton på gammaleuropeiskt statusfixerad svenska. Bakgårdar är ostädade. Det är där vi gömmer sådant vi inte vill se. I alla fall innan konventionerna kastades överbord och villaträdgårdarna gjorde jättelika studsmattor i plast till naturliga blickfång, som vore de barockfontäner. 

"Backyard" har inte alls de undertonerna på amerikanska. Där är bakgården bara en fråga om intimitet och emotionell äganderätt. Så uttrycket fungerar faktiskt bäst på engelska. Det borde försvenskas till "inte i min Mumindal", "inte på mitt Sjösala", eller något annat, beroende på generation.

Hursom: ett vindkraftverk står, fullt synligt, ett stenkast bortom vår knut. Det fanns inte där när vi var och tittade på huset för tio år sedan. Vi hade redan skrivit under, väntade på att få flytta in, och satt med blivande skånska grannar på middag i Stockholm, när vi fick reda på vad som väntade.

Jag försökte, på det hjälplösa sätt man har när man inte har riktig koll på geografin, förklara exakt var kåken låg. Det gick sådär. Men så plötsligt sken en av de blivande grannarna upp:

– Aha! Det är där, precis där de bygger det nya vindkraftverket!

Jag förnekade förstås, ända tills jag överbevisades om att det var sant. Det måste ha varit därför de hade så bråttom att sälja.

I efterhand är jag ändå rätt stolt över att vi inte resonerade om rättsliga processer eller låg vakna om nätterna i väntan på att komma i besittning av vår nya, vindkraftsnära gård. Kanske var det ren förnekelse. Men vad det än var visade det sig att vi gjorde rätt. Tio år senare har vi inte en enda gång retat oss på kraftverket. Det hörs en aning ibland, men mindre än vinden i sig. Det är inte vackert, även om min fru har en märklig fetischism som gör att hon besynnerligt ofta säger något uppskattande om rotorbladen i en nästan längtansfull ton. Jag förstår henne så långt som att hon inte ser den absoluta våldtäkt på odlingslandskapet som man hör beskrivas ibland.

Det står helt enkelt där, en tidstypisk markör.

När jag växte upp kantades varje grusväg till varje torp på gården i Uppland av kreosotindränkta telefonstolpar. Man tänkte inte på saken. Men sedan de försvann ser gamla bilder där stolparna står kvar ut som scenografi från Blade Runner. Min farfar var med och expanderade rapsodlingen i Sverige. Då var folk upprörda över rapsblommornas fula gula färg, helt främmande för den svenska naturen.

Säg nu inte upp prenumerationen, eller – än värre – hör av er till mig i vredesmod. Det här är inte en försvarsskrift för vindkraft, betald under bordet av Märta Stenevi och de mer politiskt följsamma delarna av Vattenfall. Om ni är mitt i kampen mot något monstruöst vindkraftverk av gargantuanska proportioner har ni mitt passiva stöd. Det jag försöker säga är bara att vi ständigt utmanas av denna förbannade utveckling. Vi vet aldrig riktigt hur det slutar. Det är därför ledarskribenter, som tror att frågor om vindkraft, gruvdrift, kärnavfall och annat av det slaget kan besvaras med beskäftiga hänvisningar till utredningar, kombinerade med skamgrepp på medborgar­andan, missat hela poängen.

Det är mycket mer komplicerat än så.

Vi lever i fredlig samexistens med vårt vindkraftverk, men nu, när batteriindustrin sporrar några australiensiska glidare, företrädda av brittiska advokater, att leka med tanken på att schakta bort Sveriges bästa jordbruksmark och bygga dagbrott, kanske i vår absoluta närhet, slipar jag grepen. Jag är lika förtjust i batterier som alla andra, men helvetet kommer att frysa innan jag bidrar till att Saruman får frikort att skövla Österlen.

Inte på min bakgård, som amerikanerna säger. Har du synpunkter vet du var du kan stoppa dem. 

***

Läs även: Från Edens lustgård till blackout

Läs även: Nina Lekander – en värld i "klimateriet"

Läs även: Mojnande kraft