Det förflutna kan inte skickas hem

Vad var viktigast i veckan som nyss passerade? Det behövs kunnigare skribenter än jag för att reda ut, men hjärnan är en flitig liten muskel (för att travestera Woody Allen) och det som råkade fastna i just mina hjärnvindlingar var förslaget om att få invandrare att återvända till den plats de en gång kom från genom att ge dem ett rejält bidrag. En människa kan naturligtvis skickas någonstans. Men en tanke? Ett minne? Och förresten – när exakt försvinner en människa? 

Nobelpristagaren José Saramago hävdar i romanen Året då Ricardo Reis dog att en människa efter sin död blir kvar i vår värld lika länge som hon låg i sin mammas mage. I nio månader går de döda omkring bland oss. Den som spökar stillsamt i Saramagos roman är poeten Fernando Pessoa, en av 1900-talets litterära giganter som knappt publicerade något medan han var på jorden men efterlämnade en blå kista med tiotusentals sidor dikter och prosa som givits ut efter hans död. Pessoa är mer närvarande som död än han var som levande. 

De som får bidraget och lämnar Sverige kommer att finnas kvar i någras minne, kanske som en avgörande person, kanske bara som en gestalt i utkanten av synfältet. Själv minns jag läkaren som opererade min far och ännu tydligare tiggaren som blixtsnabbt snodde min scarf. Den försvunna scarfen fick mig att tänka på att jag köpt den i Milano dit jag åkt för att träffa Nobelpristagaren Dario Fo. Och det minnet tog mig vidare till en restaurang med kulhål i väggarna från slutet av andra världskriget. Vilket fick mig att tänka på krigsskildraren Curzio Malapartes vackra hus, vilket ledde till Föraktet av Godard (filmen spelades in i huset) vilket fick mig att plocka fram en bok om Godard som jag nu fastnat i. Och allt detta för att någon tog min gulsvarta scarf. 

Mycket konst handlar om att få tillbaka det förflutna. Skapande människor tycks befinna sig i Orfeus position. De försöker få den älskade att återvända, om blott som text, bild eller ljud.  

Nu vill en del politiker göra det motsatta: få människor att försvinna. Säkert kommer några jag ser i mina kvarter att söka bidraget. De vill kanske återvända till gator de minns men jag aldrig beträtt. De kommer att försvinna ur mitt synfält, men inte ur mitt minne. Det förflutna kan man inte tvinga att lämna nuet, hur generöst än flyttbidraget är. Det enda man kan göra är att försöka hantera personliga och kollektiva minnen. 

William Faulkner som höll alla tiders kortaste Nobelpristal – det tog ungefär fyra minuter – har efterlämnat odödliga romangestalter. Hans mest citerade ord finns i romanen Själamässa för en nunna där advokaten Gavin Stevens säger: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet”. Att just en jurist uttalar detta är ingen slump. Faulkner, som var besatt av historien, visste att minnet är motsatsen till lagen. Vad vi minns följer inga regler.  

Hur hemflyttningsbidraget kommer att utformas vet jag inte. Men helt säkert är att minnena inte kan skickas iväg. De dyker upp vare sig vi vill eller ej. Samma sak kan sägas om oss människor. Kanske kommer helt andra invandrare än de förslagsställarna tänkt sig att utnyttja bidraget, medan de bidragsgivarna vill ha bort blir kvar. 

Men även om det förflutna inte kan styras så kan det förflutnas energi användas till att skapa nytt. Som kulturskribent hyllar jag det förflutna genom att bevaka det nya. Jag ser det som varit genom det nyskapade. Och tvärtom.  

I kulturen finns ingen returbiljett och ingen slutstation. Allt har en fortsättning. Som Ingmar Bergman brukade säga ”Det pågår”.  

***

Läs även: Varför är svenska filmer så tråkiga?

Läs även: Sommaren har besegrat mina fördomar