Det gamla vanliga är förbi

Fredag 

Det ska kanske bli brottsligt att förolämpa poliser, skriver TT, men utredaren John Ahlberk lovar att vi fortfarande ska kunna ropa ”polis, polis, potatisgris” ostraffat. Det hör tydligen inte till den sortens invektiv som ”syftar (till) att sänka självkänslan” bland konstaplar. 

Just den formuleringen gör mig ändå en aning orolig. Självkänslan har blivit allt skörare och alltmer subjektiv – om det nu är möjligt – sedan den uppfanns någon gång under romantiken, efter Napoleonkrigen. Det här är precis den sortens bedömning som progressiva människor kommer att börja ”kontextualisera”, som de gjorde med amerikanska studenters rop på att utplåna Israel, och plötsligt flyter allt. Tänk er till exempel att konstapeln som kallas potatisgris är muslim, eller anhängare av LCHF-dieten. Är det då säkert att den berörda självkänslan inte sjunker?  

Lösningen är kanske att kräva en viss verkshöjd på förolämpningarna, snarare än att förankra dem i något så efemärt som självkänsla. En kulturell jury – förslagsvis Horace Engdahl, Stig Larsson, Marie-Louise Ekman och Gabriella Håkansson – kan avgöra vad som får passera. 

Vi har ett enkelt hotell tvärs över gatan, två våningar ned. Där strömmar hissmusik, ofta piano, ur ett par högtalare vid entrén dygnet runt. Så snart man förstått att de svaga toner som når upp till oss inte emanerar från ens eget förvrängda sinne, är det som att leva i ett mer tårdrypande parti i en kärleksfilm.  

Två nyheter i dagens DN, passande nog på samma sida, som skär rakt in i den svenska folksjälen. Tidningens grävande reportrar har tidigare avslöjat att många svenska kommuner inte längre erbjuder sin medarbetare gratis kaffe. Nu har Kommunalarbetaren kompletterat med att komma på Åsele med att bjuda kommunhusets tjänstemän på kaffe, men inte barnskötare och undersköterskor. I den anslutande artikeln backar Stockholms läns sjukvårdsområde från det tidigare beslutet att dra in fruktkorgarna för vårdpersonalen. Regionens ansvariga politiker, Aida Hadzialic, s, bedyrar att hon inte vill inte ”försämra arbetsmiljön”. Det tidigare beslutet, förstår man av formuleringarna, togs av en tjänsteman, nu i onåd. 

Kanske har vi Hadzialic att tacka för att revolutionen inte svepte över Sverige den här gången heller, men inget är säkert förrän Åsele dränker klasshatet i en proletär flod av gratis kaffe. 

Lördag 

Jag har länge undrat hur så många svenskar finner tid – och för den delen lust – att ”läsa” alla dessa ljudböcker, eller lyssna på alla dessa poddar. Svaret, visar det sig, är att en växande andel svenskar med sömnproblem lyssnar på dem för att kunna tuppa av. Jag kunde nästan ana det. 

I Svenskan svarar Per Bauhn Kristoffer Leandoer, som häromdagen blottade sina obehagskänslor över läget i landet och världen. Bauhn tar Leandoers resonemang på allvar och försöker bena ut begreppen. Är Sverige verkligen inte en demokrati om inte Public Service får sitta i orubbat bo? Är inte yttrandefriheten värd att försvara militärt? 

Leandoer svarar direkt och svarar inte alls. Det han egentligen ville tala om är kanon i kulturen, som han är emot. Det begreppet nämns inte alls i Leandoers ursprungsartikel, även om det finns en rad om att staten inte ska ha ”några aspekter” på vad medborgarna läser i en demokrati. 

Yxskaftandet beror på att Bauhn och Leandoer ägnar sig åt helt olika saker. Bauhn tänker sig att det handlar om en politisk-filosofisk diskussion i sak, där fakta och logik går att tillämpa. Leandoer tillhör snarare Greiderskolan. Liksom de flesta av oss känner han obehag inför vad som sker omkring oss, men till skillnad från de flesta av oss använder han offentligheten för sin terapeutiska monolog. Trots att monologer av det här slaget ofta är grälsjuka och fulla av svepande anklagelser, riktar de sig egentligen inte till eller mot någon. De är bara ett uttryck för olust när de egna idealen inte längre är till hjälp med att sortera verkligheten. Det är lite som äktenskap där den ena parten missförstår språkspelet och irriterar den andra parten med att envist komma med lösningar på problemen. 

Svenskan intervjuar en TikToktjej i Värmland som blivit muslim och tagit slöjan. Det främsta skälet, att döma av artikeln, är tölpaktiga svenska män. Att konvertera till islam verkar med andra ord vara nästa alternativ, efter könsbyte, bland yngre kvinnor för att hantera Sartres gamla sanning ”L'enfer, c'est les autres”, eller ”helvetet är andra människor”. Att föredra, antagligen, med tanke på att det är enklare att ångra sig. Givet, förstås, att den tolkning av sharia som belägger konversion från islam med dödsstraff inte gäller dem som en gång konverterat till islam. 

Den ”räntefria” banken JAK:s medlemmar har upptäckt att den som inte betalar ränta får betala på annat sätt, oftast genom att stå i kö. De är besvikna. Det är väl på det stora hela alternativrörelsens ständiga problem: alternativet till det ena är, i denna jämmerdal, det andra. Inte lustgården. 

Middag vid sushidisken på Kyoto Garden på Kloof Nek Road. Det visar sig vara så nära paradiset man kan komma, om man gillar rå fisk. 

Söndag 

I dag skriver Alex Schulman ett stort porträtt av Jan Guillou i DN Kultur, med anledning av att Guillou ska börja på en ny roman och möjligen också för att fira hans åttioårsdag nu på onsdag. Det enda som finns av romanen – ännu ej nedknackat på papper med hjälp av Haldan, utan enbart i författarens huvud – är den första meningen: 

”Just hemkommen från Indiska oceanen fann jag en djupfryst och synnerligen död råtta på farstubron.” 

Jan Guillou brukade stoltsera med att de fina kultursidorna inte recenserade hans böcker när de kom ut. Nu uppmärksammas de redan då den första meningen format sig i hans huvud. Det är magnifikt. 

Jag bestämmer mig för att äntligen ta reda på vad Q:et står för – Quincy? Quentin? Qasim? – i Svenskans biträdande kulturchef Anders Q Björkmans namn. Står det måhända bara för Q, som i Malcolm X? Är det ett av de stackars Q:na som blev kvar när Hasse Alfredssons Q-hund ätit de andra? 

Q:et visar sig, efter lite grävande, står för Quintus, känd i annan stavning från det svenska bokstaveringsalfabetet. Anders Björkman lade tydligen till det själv, när han gjorde praktik på Expressen och kunde förväxlas med sin namne, den legendariske TV-recensenten. Mitt intresse just i dag väcks av att Anders Q ägnar en kolumn åt den svenska traditionen att vara förvirrad över vad ”svenska värderingar” är. Just därigenom visar han sig vara en pålitlig bärare av de värderingar som han inte riktigt kan sätta fingret på. 

Högskoleutbildade republikaner stöder i allt större utsträckning Donald Trump, berättar New York Times i en av få artiklar som inte bara upprepar samma gamla visa. Stödet för Trump i de här grupperna verkar ha fördubblats på ett år. The Telegraph rapporterar samtidigt att en mätning från YouGove visar att Torypartiet riskerar att ”utraderas” i nästa val. Prognoserna pekar på den kraftigaste omsvängningen för ett regeringsparti i Storbritannien – 11,5 procent till Labours fördel – sedan 1906. 

Ett nytt avsnitt av Historien om Sverige har släppts på SVT och efter lite trixande lyckas jag få det att visa sig på vår sydafrikanska skärm. 

Jag har alltid förutsatt att Hertig Karls märkliga överkamning var resultatet av konstnärers oförmåga, men om man kan lita på SVT:s faktagranskare limmade han verkligen ned sina testar i ett kors på skulten. Annars var ett oproportionerligt stort segment om Sveriges roll i slavhandeln det mest intressanta. Handel med slavar spelade naturligtvis inte någon betydande roll för svensk ekonomi och det tvingade Simon J Berger att bli suddig, för att kunna töja skulden till den storlek som politisk pietet för tillfället kräver. Ändå missade han den behändiga och populära lösningen att göra järnet, som var en helt central del av svensk ekonomi, till ett slags ställföreträdande slavhandel. Järn kan ju smidas till bojor och vapen. Men säga vad man vill om Berger: han håller humöret uppe. Han är som Kulneff: oavsett om Berger berättar om älskog i visthusboden eller massmord i Wittstock gör han det med samma varma, leende själ. 

Måndag 

Inom tio år, rapporterar The Guardian, kommer världen att få sin första biljonär. Om Oxfam, som står för prognosen, räknar i dollar eller pund framgår inte, men det kan väl på det stora hela kvitta. Det är som Thomas Fischer påpekade en gång när jag hånade honom för att inte längre vara miljardär: ”Det är ändå de första hundra miljonerna som är roligast”. 

Vissa dagar är insändarsidorna, som nästan alltid lyser något slags hoppets ljus över världen, det enda jag orkar läsa. I DN i dag är en skribent förbannad över statstelevisionens styvmoderliga behandling av pingis, som just haft EM: 

”Särskilt den sista matchen mellan svenske Truls Möregårdh och tyske Timo Boll bjöd på otroliga slagväxlingar. Vad visar då SVT från matchen? Jo, en serveretur som går nät ut! Gjordes inslaget av en prao?” 

Tisdag 

Vi äter middag på ett bättre ställe i den gentrifierade hamnen, som trots allt fortfarande har ett mindre varv i bruk. De skryter med sin vinlista, opraktiskt tryckt i vad som brukade kallas broadsheetformat, när papperstidningar fortfarande var ett samtalsämne, och fäst vid en pinne av det slag herrklubbar och bibliotek brukade använda för att hålla ordning på bladen.  

Sommelierer är inte immuna mot tidsandan. Förr brukade de berätta vilka viner som fungerade bra med de maträtter man valt, nu frågar de i stället vilken sorts vin gästen tycker om, alldeles oavsett vad som finns på tallriken. Maträtterna presenteras visserligen så utförligt att de verkar ha mer personlighet än gästerna, men subjektiviteten triumferar ändå. Nu anses det oartigt att utgå från maten, snarare än individen. 

Dagens höjdpunkt på DN:s insändarsida, signerad Torkel Borelius: 

”Det är dags att införa EFI – engelska för invandrare, ropar en debattartikel i DN (15/1). Jag tycker att vi först bör införa SFS, svenska för svenskar – så att vi slipper se Blocket- och Facebooksvenska överallt, och kanske även slipper höra höga politiker och företagsledare prata svengelska i tv.” 

Onsdag 

Borgerligheten är rökt, förklarar DN på nyhetsplats, efter att stödet för de borgerliga partierna slår bottenrekord i den senaste opinionsmätningen. Det inte särskilt inlindade budskapet är att borgerligheten borde ha framhärdat i att peststämpla Sverigedemokraterna i något slags evig decemberöverenskommelse, januariavtal, eller någon-annan-månads-traktat. Svagheten i analysen är förstås att vi inte vet vad som skulle ha hänt om borgerligheten valt den vägen. Vi vet inte, men vi kan ana: när decemberöverenskommelsen ingicks i december 2014 hade SD ungefär 15 procent, när den sprack i oktober året därefter hade de runt 20. Ett år efter januariavtalet hade SD växt från 20 till 25 procent. 

Hade borgerligheten frodats och växt om den såg som sin huvuduppgift att stötta en socialdemokratisk regering? Jag tvivlar. Hade Socialdemokraterna nöjt sig med att stötta en borgerlig regering, för att snuva SD på inflytande, om borgerligheten verkligen hade frodats? Jag tvivlar verkligen. 

Men det DN pekar på är intressant. Vi har ett helt annat politiskt fält nu, än vi hade under Fredrik Reinfeldts första regeringsperiod. Det aningen udda är att det korrekta konstaterandet att något verkligen förändrats utmynnar i en analys som bygger på att allt borde vara som vanligt. Tanken vill inte lämna DN, oavsett var i tidningen man råkar landa, att allt borde vara som vanligt – måste vara som vanligt – och att skälet att det inte är som vanligt är att borgerligheten är oskicklig. 

Jag tvivlar på det också. Något har hänt. På riktigt. Det gamla vanliga är förbi. 

En liten pick-up står nedanför på Adderley Street. Två män har fällt ned baklämmen och på den utskjutande hyllan har de ställt ett stort plastkar fyllt med vatten. En av dem verkar tvätta något. Jag begriper inte vad som pågår förrän jag ser skriften på bilens sida: ”Oven Boys”. De håller på att diska pizzaställets ugn, bit för bit. 

Nu har svenska reportrar också läst New York Times och gör rewrites på nyheten att högskoleutbildade republikaner väljer Trump. 

Torsdag 

Det förblir okänt i vilken utsträckning moderata riksdagsledamöter snortat på kanslitoaletterna, eftersom Aftonbladet inte lyckades ta sig längre än till själva partilokalerna. Det skulle ha varit intressant att få veta om den nyliberala vågen lagt sig, även på detta område. De fyra partier som har knarktoaletter – klädsamt blocköverskridande från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna – skyller tentativt på besökare, eller möjligen tjänstemän. 

Vilhelm Moberg påpekade ju att om en politiker säger att vi sitter i samma båt, betyder det att det är du som ska ro. Hamnar man i en överlastad livbåt med ett gäng riksdagsledamöter, kan man räkna med en simtur om man inte är folkvald. 

Det råder, enligt den alltid lika återhållsamma källan Aftonbladet, ”panik” på partikanslierna. Jag hoppas att de är aningen mer stoiska än så.

***

Läs även: Poängen med DN är att vara rädd för avvikande åsikter

Läs även: Hos mig väcker Alex Schulman faderskänslor