”Det går bra nu – eller?”
Bevittnar vi en sportslig bulimi? Att äta en bulle brukar vara gott. Den tjugonde bullen riskerar vara mindre god.
Toppbild: Jeff Roberson / TT
Det första vinter-OS jag följde noggrant, var det i Innsbruck 1976. Två ynka brons erövrade vi. En ung Ingemar Stenmark i storslalom plus doldisen Benny Södergren på femmilen.
Efter dagens curlingbrons av Almida de Val och Oscar Eriksson i mixed-klassen och Jonna Sundlings och Maja Dahlqvists guld och silver i skidsprinten, är vi i Peking redan uppe i 4 guld, 1 silver och 1 brons.
Det går bra nu.
Men jämförelsen haltar faktiskt. 1976 delades bara 37 guld ut. I år hela 109 stycken. Grenantalet växer för varje OS. Dels plockar man in nya sporter, som freestyleåkningen på 90-talet. Dels utökar man delgrenarna i redan befintliga sporter.
Hörstadius OS
Under vinjetten ”Hörstadius OS” ger Fokus politiske redaktör Erik Hörstadius dagliga betraktelser om den pågående vinterolympiaden i Peking 2022, där han för övrigt är född år 1964.
1976 delades det ut endast två guld i skidskytte: herrarnas distanslopp och herrstafetten. I år 11 guld. Det tävlas i fyra individuella lopp per kön. Och så har man herr-, dam- och mixstafett.
Av våra hittills erövrade medaljer, är det bara Sara Hectors i storslalom och Nils van der Poels på 5000 meter skridsko som hade gått att vinna 1976.
När OS i Turin 2006 och Pyeongchang 2018 utnämns till våra hittills bästa, är det därför matematiskt tveksamt. 4 guld i Sankt Moritz 1948 representerade faktiskt ett högre ”guldgenomsnitt” per tävlingstillfälle.
Det går alltså att tala om en sportslig bulimi. Med åtföljande risk för övermättnad. Att äta en bulle brukar vara gott. Den tjugonde bullen riskerar vara mindre god.
Blir gulden vi erövrar därför mindre värda, i takt med grenexpansionen?
I något slags matematisk mening alltså ja. Men det går att hävda nej också. Förslagsvis kan man då peka på den ökade konkurrensen i sportvärlden. Och i de flesta grenar ställer ju de allra bästa upp. (Flagranta undantag finns, som mixstafetten i friidrott i sommar-OS, vilken många storlöpare avstår).
Och så känns det förstås trist och lite fånigt att dissa guld. Inte minst OS-guld, som man bara kan tävla om vart fjärde år. Alltså för de flesta elitidrottare bara tre-fyra gånger under en karriär.
Ändå vill jag utfärda lite gubbvarning för alltför mycket fest. Som på mina barns dagis, då det vankades glass eller tårta vid varenda födelsedag i den stora barngruppen.
Det blev för mycket socker. Och för lite vardag.
Men det är den gråa vardagen som är livets fundament. Glöm inte det.
***
Läs även: Draken och björnen – fiendens fiende
Köp din prenumeration på Fokus här.
