Det går inte att önska bort intressesfärer

Häromveckan skrev jag uppskattande i Dagens Nyheter om den bok som bättre än någon annan, enligt mitt synsätt, kartlägger vägen till det pågående ombudskriget mellan Nato och Ryssland i Ukraina. Det handlar om den amerikanska historikern Mary Elise Sarottes välunderbyggda studie av efterspelet till det kalla kriget, Not One Inch: America, Russia, and the Making of Post-Cold War Stalemate (Yale University Press 2021). 

Sarottes slutsats är, något förenklat, att utvidgningen av Natos territorium till forna sovjetrepubliker skedde så hastigt och hänsynslöst mot vad Ryssland betraktade som sina strategiska intressen, att fönstret för att utveckla ett varaktigt säkerhetssamarbete mellan öst och väst tragiskt stängdes. I stället kom Ryssland att känna sig alltmer politiskt isolerat och geografiskt inringat av Natoländer. 

Inte alla delar min entusiasm för boken. Enligt en kär forskarkollega för Sarotte ett omoraliskt resonemang, om vilket det står en unken doft från Wienkongressen 1815 och Jaltakonferensen 1945, där stormakter gjorde upp om mindre staters öden och inordnade dem i olika intressesfärer. Varken Ryssland eller någon annan stat borde tillåtas att lägga sig i vilka militära allianser som ett grannland väljer att ingå, och ett godtagande av så kallade intressesfärers eller buffertzoners existens riskerar att spela imperialister i händerna. 

För egen del anser jag, att det är riskabelt att anlägga ett alltför strängt moraliskt-idealistiskt perspektiv på säkerhets- och utrikespolitiken, och att försöka önska bort krassa realiteter. Intressesfärer är en sådan realitet. Detta har inte minst slagits fast genom USA:s berömda Monroedoktrin som dels uteslöt europeiska makter från ”det västra halvklotet”, dels utfärdade en rätt att rensa den egna intressesfären från skadligt inflytande, vilket den amerikanska staten historiskt inte har tvekat att göra. 

USA har fortfarande makten att upprätthålla denna doktrin, medan Rysslands möjligheter att på ett motsvarande sätt hävda sitt inflytande över näraliggande territorier i praktiken försvann tillsammans med den sovjetiska statsbildningen. Sarottes synsätt – som händelsevis delades av den stenhårda antikommunisten Margaret Thatcher – är att Washington utnyttjade detta faktum alltför mycket. En efter en kallades den forna Warszawapaktens medlemmar – till slut samtliga utom Ryssland – till Natomedlemskap. 

Det kan förvisso invändas, att Nato utvidgades till de östeuropeiska staterna eftersom det helt enkelt fanns en efterfrågan på Nato där. Men varför skulle en sådan efterfrågan självklart tillfredsställas? Europeiska unionen släppte vid samma tid, på 1990-talet, inte in dessa länder enbart för att de ville gå med. 

Efter det kalla krigets slut hade Nato, som en gång skapades för att fungera som en ren försvarspakt mot världskommunismens utbredning, också tappat sin relevans. Detta illustrerades klart under de följande decennierna, då Nato blev en lösning som sökte sitt problem, först i konflikterna på Balkan och sedan i kriget mot terrorismen. I stället för utvidgning hade Nato alltså mycket väl kunnat bli föremål för avveckling och ersättas av mer tidsenliga internationella säkerhetsarrangemang. 

Men Natos östra gräns fortsatte alltjämt att flyttas längre in i den ryska intressesfären; genom utfärdade löften om framtida medlemskap till Georgien och Ukraina 2008 precis intill Rysslands legitima territorium. Detta var naturligtvis en för Ryssland förödmjukande utveckling, som Monroedoktrinen hade förbjudit på den amerikanska kontinenten. 

Förödmjukelse är farligt; som det nyligen klokt påpekades i en artikel i Spectator om Irans förmodade planer att hämnas Israels misstänkta attentat i huvudstaden Teheran, kan det till och med vara den enskilt mest underskattade drivkraften bakom staters fientliga beteenden. Även om ett försök att rädda ansiktet potentiellt innebär fruktansvärda konsekvenser för den egna befolkningen, kan det ändå kännas prioriterat och meningsfullt. 

Sådana irrationella motiv till krig och konflikter är inte vackra, men de existerar och hålls i schack av bland annat en visad respekt för intressesfärer. 

Johan Wennström är dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

***

Läs även: Inte ens SD ser klart om Ukraina

Läs även: Glöm inte Europa