Det gör ont när någon är taskig mot ens idol
Kritik mot Annie Lööf är ett helgerån. Men så blir det när partiledare är influencers och partier blir till fanklubbar.
Toppbild: TT
Idoldyrkan gör ont. När inte alla håller med.
Den legendariske rockskribenten Lars Stahre, som dessutom råkar vara en av mina närmsta vänner, skrev i forntiden något kritiskt om Alice Cooper. Det var antagligen i VeckoRevyn. Jag vet det, inte för att jag gått till läggen, utan därför att det föranledde ett plågat uttryck hos en bekant nyligen.
Den bekanta, som ska förbli namnlös, är meriterad kulturjournalist i respektabel medelålder med ett gediget litteraturintresse och, av allt att döma, ett rikt liv. Mycket har med andra ord hänt, sedan den där avhyvlingen i VeckoRevyn lästes av den tidiga tonårsversionen av den bekanta.
Och ändå …
Det hela var odramatiskt. Jag råkade nämna orden "Lars Stahre" i löpande konversation. Genast såg min bekanta ut som om en spik plötsligt genomborrat fotsulan.
– Ja, jo … jag minns att man läste Lars Stahre …
Och så en paus.
– Jag och mina kompisar skrev ett argt brev till honom. Vi var verkligen upprörda över att han varit så taskig mot Alice Cooper.
Gissningsvis har det gått ungefär 45 år sedan blasfemin publicerades. Såret var fortfarande öppet. Vilket förstås på ett naturligt sätt leder tankarna till Centerpartiet.
I förra veckan, på den linjär-TV som någon uppenbarligen fortfarande tittar på, intervjuades migrationsminister Maria Malmer Stenergard, moderat av övertygelse och ohejdad vana. Allt puttrade på som det gör, men när slutet närmade sig skedde det oerhörda: ministern fick en fråga om Annie Lööf och svarade kritiskt.
"Jag skulle säga att Annie Lööf representerar väldigt mycket av det som vi nu måste förändra i svensk politik. Hon har varit med och bidragit – inte minst hon – till att skapa den stora otrygghet som tyvärr präglar många delar av de här utanförskapsområdena och övriga samhället."
Och:
"Ska vi på det stora hela skapa trygghet i Sverige så måste vi ha en helt annan politik än den som Annie Lööf står för."
Magstarkt, kan man förstås tycka, av ett parti vars förrförra ledare avvecklade försvaret och gjorde upp om migrationspolitiken med Miljöpartiet. Men, å andra sidan, inga nyheter. Centern är tvärt om själva väldigt noga med att påpeka att de står för en annan politik än Moderaterna. Så noga att de lierat sig med Socialdemokraterna för att driva hem poängen.
Men vad spelar det för roll, när någon är taskig mot ens idol?
Centerpartiets EU-parlamentariker Emma Wiesner kallade svaret "ovärdigt" och "djupt upprörande". Det var att peka ut Annie Lööf som "någon slags landsförrädare". Den nye partiordföranden Muharrem Demirok ryckte också ut:
"Det här var ett nytt lågvattenmärke för Moderaterna. Skämmes."
Här en liten parentes: kan vi komma överens om att sluta att använda det töntiga "skämmes"? Fy skäms, de som gör det.
Alltså, hade intervjun skett i VeckoRevyn skulle Wiesner och Murre ha slagit sina indignerade små nypor kring blyertspennorna med lyckotroll i toppen och författat en riktig uppsträckning. Att Annie Lööf i åratal skyllt alla som inte håller med henne för att vara krypto-fascister och aningslösa von Papenister, spelar ingen roll. Hon är, som idoler alltid är, orörbar. Kritik är ett helgerån, även om Annie Lööf hade ägnat sig åt att bita huvudet av kycklingar på scen (vilket Alice Cooper faktiskt inte gjorde).
Det gjorde helt enkelt ont.
Så här blir det, när partiledare förvandlar sig till influencers och partier till fanklubbar. Och i Sifos senaste opinionsmätning, publicerad i Svenska Dagbladet i förra veckan, balanserar Centerpartiet på fyraprocentsspärren.
Vilket är Centerpartiets budskap till väljarna? "Skämmes", kanske?
***
Läs även: Centern lider av en falsk självbild
