Det här är början på en klimatförändring i säkerhetspolitiken

Midnattsmörkret är i färd med att lägga sig över Sverige och vår omvärld; så kan man sammanfatta budskapet i Ulf Kristerssons uppmärksammade inledningstal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i mitten av januari. Landet är förvisso inte i krig, sade statsministern, ”men det råder inte heller fred”. 

Allvaret i orden var inte att ta miste på och förstärktes av utrikesminister Maria Malmer Stenergards uttalanden om att västvärldens stater, Sverige inbegripet, befinner sig ”i en djupgående konflikt och konfrontation med Ryssland”, och att ”kärnuppgiften för svensk utrikes- och säkerhetspolitik” för minst en generation framåt kommer att vara att motverka ryska aggressioner. 

När man lyssnade till de bägge regeringsföreträdarna lät det faktiskt som om Sverige redan har trätt in i ett krigstillstånd. En liknande kamp- och krigsretorik kunde även höras från den annars ofta kallt tänkande oppositionsledaren Magdalena Andersson. Men de hade alla taskig tajming. 

Tonen kunde nämligen inte ha varit mer annorlunda när Donald Trump en vecka senare höll sitt installationstal i Washington DC. ”Solsken flödar över världen”, sade den nygamle presidenten och förklarade, att han hoppas bli ihågkommen i historien som ”en fredsmäklare och förenare”. 

Trump är redan nu på god väg mot att uppnå sitt mål. Mer eller mindre omedelbart efter hans jordskredsseger i det amerikanska valet i höstas började flera europeiska regeringar, liksom Volodymyr Zelenskyj själv, att tala om behovet av att mäkla fred i Ukraina. Både Kina och Ryssland verkar nu, efter att det formella maktskiftet i USA har ägt rum, falla in i samma trall. 

Samtidigt i Mellanöstern har Trump, enligt DN:s Jerusalem-korrespondent Nathan Shachar, givit både Hamas och Israels regering en ”omild psykologisk knuff” mot att gå med på en vapenvila och israelisk reträtt i Gaza-kriget. Vilket i förlängningen, menar Shachar, skulle kunna leda till en ljusning i hela förhållandet mellan Israel, palestinierna och arabländerna. 

Vad jag tror att vi har sett början på är en klimatförändring i säkerhetspolitiken på global nivå. Ett vibe shift, för att använda en aktuell amerikansk term; från de senaste årens vurm för krig som ska ”rensa luften” eller dra en lans för olika förment universella värden, till en strävan efter om inte uttalat fredliga, så i alla fall stabila och förutsägbara relationer mellan stater och folk. 

Trumps omdiskuterade planer på att ställa Grönland och Panama-kanalen under amerikansk kontroll är, paradoxalt nog, ett led i denna utveckling mot en ordnad värld. 

Som det har påpekats på nyhetsplats här i Fokus, är Trumps avsikt att hindra den kinesiska koloniala expansionen både i Arktisområdet och på den amerikanska kontinenten. Med Grönland inom sitt territorium får USA dessutom en fri skottlinje mot Rysslands norra flotta på Kolahalvön, vilket torde verka krigsavhållande. 

Sverige förefaller inte ha tagit notis om klimatförändringen; tvärtom. Förutom de hårda utspelen under Folk och Försvar-konferensen har regeringen nyligen skickat en bataljon att landstiga i Lettland, vid den förmodade ”fronten” i ett framtida krig mot Ryssland, med den svenska flaggan och Nato-flaggan främst i leden. 

I vad som nästan framstår som fantomsmärtor efter stormaktstiden har Sverige dessutom gjort anspråk på ledartröjan i ett fördjupat nordisk-baltiskt säkerhetssamarbete. 

Risken med all denna tuffhet är, att Sverige blir ensamt kvar om att föra en konfrontativ utrikes- och säkerhetspolitik som har fallit ur modet. I så fall exponeras landet för ett ryskt svar och vi kan då komma att upptäcka, att det övriga väst inte upplever sig förpliktigat att försvara oss. 

Donald Trump står i spetsen för en klimatförändring mot fredligare tider. Sverige gör klokast i att höja det våta fingret i luften. 

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

***

Läs även: Hjälp Ukraina att bygga bomben

Läs även: Dags att sätta fosterlandet främst