Det här är de verkliga hoten mot demokratin
Problemet för demokratin är inte mångfalden av åsikter utan bristen på gemensamma värderingar.
Toppbild: Wikicommons
Varje tid efter människans syndafall har sin egen typ av motsättningar. Vanligast i polariseringen i vår del av världen just nu är ömsesidiga och oförsonliga anklagelser om att den som har andra åsikter ”hotar” något värdefullt, oftast demokratin. Vi hörde det i den amerikanska valkampanjen i höstas men vi har också svenska varianter. Anklagelsen har till och med slungats fram och tillbaka över Atlanten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Av många skäl är denna anklagelse, åt alla håll, överdriven. Det är att den görs som bekymrar, snarare än respektive sidas åsikter, eftersom anklagelsen faktiskt bygger på några för demokratin problematiska filosofiska antaganden.
Det första är att demokrati skulle vara en gemenskap av delade åsikter eller identiteter; själva metanormen för anklagelserna mot den andra sidan. Men demokrati är inte att min granne tycker som jag i politiska, sociala eller moraliska frågor. Demokrati är ett sätt att lösa konflikter mellan olika åsikter och värderingar på fredlig väg, där majoritetsstyre med begränsningar för de styrande och likhet inför lagen för alla är två viktiga ingredienser. Den som ser själva demokratin som liktydig med de egna åsikterna vill till exempel skriva in sin egen politik i grundlagen och cancellera i stället för att argumentera med avvikare, och liknande som behövs för att säkra åsiktsrenhet.
Ett problematiskt antagande som bygger vidare på detta, är att politiska hållningar är existentiella, rör livets mening. I den västerländska kulturens snabba sekularisering fyller politik och ideologier det tomrum på mening som uppstått. Om mitt liv står och faller med en viss regering här hemma, en viss president i USA, eller att alla andra aktivt sympatiserar med vad jag gör, blir ju grannens motsatta uppfattningar uttryck för att han eller hon inte vill mitt bästa.
En konsekvens av att politik blir religion är att folkvalda politiker eller opinionsbildare i det offentliga betraktas som antingen frälsarfigurer eller djävulsinkarnationer. Inte som så komplexa som alla vi människor är, med både gott och ont, bra och dåligt, karaktärsfast och omoraliskt, under ett och samma tak. Så omöjliggörs normal, kritisk prövning av handlandet från den egna sidan, och främjas rena exorcistiska beteenden mot den motsatta. Att av bestämda skäl, som kan prövas och diskuteras, hellre föredra en politisk sida framför en annan är något helt annat. Det är att tänka. Frälsar- och djävulsdefinitioner är känslostormar.
Ett tredje problematiskt antagande som alla stridande sidor verkar dela, är tron att demokratin själv producerar de värden som den fredliga konfliktlösningen och sammanlevnaden förutsätter. Men värden är något annat än åsikter. Ett värde är något som behöver vara uppfyllt för att något annat ska kunna gälla. Som exempelvis då åsiktsfrihet för att kunna nå fram till en ändamålsenlig politik på ett område.
Rättigheter skyddar värden som är viktiga för det enskilda och gemensamma goda. Även om rättigheterna formuleras i politiska dokument existerar de och de värden de skyddar objektivt, oavsett vad politiska majoriteter råkar tycka. Totalitära system förkastar detta. Demokratins aktörer kan aldrig ge oss våra rättigheter. Dessa, och deras värden, garanteras däremot av en under lång tid utvecklad tankemässig jordmån som främst närts av den kristna människosynen. Med en sådan insikt kommer en mer sund bild av vad en politiker i en demokrati kan åstadkomma av bra och dåligt.
Detta leder in på ett fjärde problematiskt antagande i vår samtida demokratidiskurs, det nu kanske mest tidstypiska: tron att sanningen definieras av viljan, eller att makt alltid är rätt. Alla svenska riksdagspartier är i dag mer eller mindre rättspositivistiska i tron att det riksdagen bestämmer inte bara gäller som lag, utan dessutom är sant. Som att en man kan vara kvinna. Woke-vänstern värjer sig mot tanken på en objektiv mänsklig natur som ger en allmängiltig moral. Den trumpistiska högern lever å sin sida gott med att ändamålen helgar medlen om det bara är ”rätt” person som sitter på medlen.
Om våra politiker och vår offentlighet i bredare mening kunde erkänna att politiska åsikter inte definierar verkligheten, utan i bästa fall är begränsade sätt att hantera den till en liten del, skulle det vara hälsosamt för demokratin. På filosofi-språk skulle projektet kunna beskrivas som att kasta ut Nietzsche och öppna dörren för Thomas av Aquino.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst
***
Läs även: Humanisterna säger emot sig själva
Varje tid efter människans syndafall har sin egen typ av motsättningar. Vanligast i polariseringen i vår del av världen just nu är ömsesidiga och oförsonliga anklagelser om att den som har andra åsikter ”hotar” något värdefullt, oftast demokratin. Vi hörde det i den amerikanska valkampanjen i höstas men vi har också svenska varianter. Anklagelsen har till och med slungats fram och tillbaka över Atlanten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Av många skäl är denna anklagelse, åt alla håll, överdriven. Det är att den görs som bekymrar, snarare än respektive sidas åsikter, eftersom anklagelsen faktiskt bygger på några för demokratin problematiska filosofiska antaganden.
Det första är att demokrati skulle vara en gemenskap av delade åsikter eller identiteter; själva metanormen för anklagelserna mot den andra sidan. Men demokrati är inte att min granne tycker som jag i politiska, sociala eller moraliska frågor. Demokrati är ett sätt att lösa konflikter mellan olika åsikter och värderingar på fredlig väg, där majoritetsstyre med begränsningar för de styrande och likhet inför lagen för alla är två viktiga ingredienser. Den som ser själva demokratin som liktydig med de egna åsikterna vill till exempel skriva in sin egen politik i grundlagen och cancellera i stället för att argumentera med avvikare, och liknande som behövs för att säkra åsiktsrenhet.
Ett problematiskt antagande som bygger vidare på detta, är att politiska hållningar är existentiella, rör livets mening. I den västerländska kulturens snabba sekularisering fyller politik och ideologier det tomrum på mening som uppstått. Om mitt liv står och faller med en viss regering här hemma, en viss president i USA, eller att alla andra aktivt sympatiserar med vad jag gör, blir ju grannens motsatta uppfattningar uttryck för att han eller hon inte vill mitt bästa.
En konsekvens av att politik blir religion är att folkvalda politiker eller opinionsbildare i det offentliga betraktas som antingen frälsarfigurer eller djävulsinkarnationer. Inte som så komplexa som alla vi människor är, med både gott och ont, bra och dåligt, karaktärsfast och omoraliskt, under ett och samma tak. Så omöjliggörs normal, kritisk prövning av handlandet från den egna sidan, och främjas rena exorcistiska beteenden mot den motsatta. Att av bestämda skäl, som kan prövas och diskuteras, hellre föredra en politisk sida framför en annan är något helt annat. Det är att tänka. Frälsar- och djävulsdefinitioner är känslostormar.
Ett tredje problematiskt antagande som alla stridande sidor verkar dela, är tron att demokratin själv producerar de värden som den fredliga konfliktlösningen och sammanlevnaden förutsätter. Men värden är något annat än åsikter. Ett värde är något som behöver vara uppfyllt för att något annat ska kunna gälla. Som exempelvis då åsiktsfrihet för att kunna nå fram till en ändamålsenlig politik på ett område.
Rättigheter skyddar värden som är viktiga för det enskilda och gemensamma goda. Även om rättigheterna formuleras i politiska dokument existerar de och de värden de skyddar objektivt, oavsett vad politiska majoriteter råkar tycka. Totalitära system förkastar detta. Demokratins aktörer kan aldrig ge oss våra rättigheter. Dessa, och deras värden, garanteras däremot av en under lång tid utvecklad tankemässig jordmån som främst närts av den kristna människosynen. Med en sådan insikt kommer en mer sund bild av vad en politiker i en demokrati kan åstadkomma av bra och dåligt.
Detta leder in på ett fjärde problematiskt antagande i vår samtida demokratidiskurs, det nu kanske mest tidstypiska: tron att sanningen definieras av viljan, eller att makt alltid är rätt. Alla svenska riksdagspartier är i dag mer eller mindre rättspositivistiska i tron att det riksdagen bestämmer inte bara gäller som lag, utan dessutom är sant. Som att en man kan vara kvinna. Woke-vänstern värjer sig mot tanken på en objektiv mänsklig natur som ger en allmängiltig moral. Den trumpistiska högern lever å sin sida gott med att ändamålen helgar medlen om det bara är ”rätt” person som sitter på medlen.
Om våra politiker och vår offentlighet i bredare mening kunde erkänna att politiska åsikter inte definierar verkligheten, utan i bästa fall är begränsade sätt att hantera den till en liten del, skulle det vara hälsosamt för demokratin. På filosofi-språk skulle projektet kunna beskrivas som att kasta ut Nietzsche och öppna dörren för Thomas av Aquino.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst
***
Läs även: Humanisterna säger emot sig själva
