Det här är skillnaden mellan bra och dålig dramatik
Serien Expats och serien Eric handlar båda om försvunna barn. Den ena misslyckas totalt, och den andra gör det rätt.
Toppbild: Netflix Media Center
Är det årets dramatrend? Försvunna barn. Först serien Expats med Nicole Kidman. Som sagt, Expats.
En rad människor som flyttat in till Hong Kong och som alla verkar befinna sig i olika stadier av acceptans av var de befinner sig. Man känner igen deras lätt febrila vardagar med allt från instruktioner till hushållerskan, över stretchklädda kroppar på väg till gymmet till de luxuöst dukade middagarna, som intas iförda klänningar med bar rygg.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
De tre kvinnorna i huvudrollen har alla till dels en amerikansk bakgrund och med den verkar komma den där självklarheten av att höra hemma överallt i världen. För hör man inte hemma, är det något fel på stället där man befinner sig. Porträttet av Hong Kong innehåller snabbmatsställen som man inte ens kan föreställa sig producerar god mat, hyrda lägenheter med badkar som man ostörd kan somna i långt bortom världens insyn och så skyfallen. Så kan äktenskap krascha, hushållerskor skvallra och barn obstruera.
Ändå tills något händer, på riktigt.
Sen serien Eric, med Benedict Cumberbatch. Det är inte ofta vi ser drama med en narkoman i huvudrollen, Nåja, han är alkoholist också och dockmakare och gift med en kvinna som tagit sig en älskare. Själv är han fullt upptagen med sin skapelse dockserien Good Day, Sunshine. Och staden? Den är New York. Det är något med dockorna och året 1985 i New York, tron på televisionen och studioversionen av Central Park som låter tittandet bli glidande lätt. Och så konflikten. Benedict/Vincent är inte snäll mot sonen Edgar. Han är snål. Edgar föreslår en docka vid namn Eric och när Vincent på ett vuxet nedgörande sätt avslår sonens idé sätter spiralen i gång, nedåt.
Och vi följer med ner i NYC:s undervärld, till klubben där barn säljs och tunnlarna med hemlösa, psykiskt sjuka, narkomaner. Och så upp en trappa till de korrupta poliserna och så försvinner Edgar. Pappans alltmer alkoholdränkta jakt på sonen medan han för sig själv och till hela världen ropar: Mea Culpa! för honom till den underjordiska kvart där han tar en sil och ramlar ihop, tätt åtföljd av monstret Eric som ömsom klandrar, ömsom klappar hans axel. Hans samtal med Eric blir obegripliga för omvärlden, som naturligtvis inte ser monstret. Han finns ju bara i Vincents huvud. Ja, hur ofta ser vi en psykiskt sjuk alkoholiserad narkoman som trots allt har kontakt med hela sin skapande värld och nu håller på med att hitta vägen till sin son? Som huvudroll? En huvudroll vi kan tro på…
Nu har vi två försvunna söner. För detta är precis vad som också har hänt Nicole Kidmans son, Gus. Han är borta, försvunnen, och precis som hos Cumberbatch spelas rollen så att det inre förfallet motsvaras av det yttre. Allt blekare, allt mindre välklädd och välkammad letar Kidman igenom Hong Kong på samma resa som Cumberbatch gör.
Skildringarna av New York och Hong Kong porträtterar platser som är svåra att nå i skildringar av det genomsnittliga ombonade övremedelklasslivet, men nu når vi det. Genom barnen. De försvunna barnen.
Det är ändå, och nu blir det snart spoiler alert, en rätt tidstypisk manöver att använda barn för att visa verkligheten för vuxna. Det är bara det att det handlar om två helt olika barnporträtt. Det ena barnet går runt med de vuxna på något så skrämmande som en nattmarknad, det vill säga en marknad där helt vanliga familjer ska gå runt och göra marknadssaker, i mörker. Och där en vuxen, av ännu oförklarade skäl, släpper Gus hand. Han är borta.
I New York får vi skälet till att barnet är försvunnet och det är att pojken vill försvinna. På så sätt berättar han för sin pappa att denne betett sig oacceptabelt, och det förstår pappan, som sedan får börja sin Golgatavandring. När Kidmanmamman börjar sin vet hon inte varför barnet är borta, och ärligt talat, det får varken hon eller vi heller veta. Barnet är borta. Punkt.
Och när Cumberbatch till slut får korn på sin son, och han på pappan, så får vi det medelålders människor älskar allra mest, ett lyckligt slut. I Hong Kong dras snaran åt ännu hårdare när pojkens familj lämnar staden. Utan honom. Utan förklaring.
Detta, läsare, är skillnaden mellan bra och dålig dramatik. Så svårt och så enkelt.
***
