Det har blivit ont om inspirerande maktskiften
Det har hänt att en ny regering verkligen lyckats förändra ett land. Emellanåt rent av till det bättre. Men de materiella förutsättningarna gör det allt svårare.
Toppbild: Gerald Penny / AP
Alla demokratiska val följer i grunden samma mönster: Väljarna ställs inför att behålla det beprövade eller rösta för förändring. De som innehar makten gör gällande att de har gjort ett bra jobb och förtjänar förnyat förtroende. Oppositionen påtalar det rådande styrets brister och utlovar andra bullar.
Det har hänt, både i Sverige och utomlands, att en ny regering verkligen lyckats förändra ett land. Emellanåt rent av till det bättre. Kända exempel från modern tid är Margaret Thatcher i Storbritannien och Ronald Reagan i USA på åttiotalet, S-regeringarna som sanerade statens finanser på nittiotalet (även om S hade bäddat för krisen) samt den första Alliansregeringen 2006.
Men de senaste femton åren har det varit ont om inspirerande maktskiften. Orsakerna är nog många och skiftar kanske också länderna emellan. Min tro är dock att förutsättningarna för att bedriva politik har förändrats i grunden samt att detta är ett världsomspännande fenomen. Globaliseringen har vävt samman ländernas ekonomier så att det inte längre är möjligt att föra en finans- eller penningpolitik som avviker särskilt mycket från omvärldens.
Samtidigt innebär migrationen från fattiga länder till rika att välfärdsstaterna hamnat under press och att det uppstår missnöje med resursfördelningen både hos de infödda och de nytillkomna. Teknikutvecklingen med internet, mobiler och nya medier gör att politikerna inte längre har tid för djupanalyser eller noggranna utredningar innan de fattar beslut. Otåliga journalister och twitterhorder kräver handling NU, oavsett om det handlar om elpriskompensation, pandemiersättning eller straffsatserna vid grova brott.
Politikens polarisering har samtidigt gjort breda kompromisser och överenskommelser mer sällsynta. I USA talar de två stora partierna knappt med varandra längre och här hemma leder lövtunna riksdagsmajoriteter till återkommande regeringskriser.
Inget talar för att den stundande mandatperioden blir annorlunda. Ulf Kristersson, om han nu blir statsminister, kommer tvingas hantera besvärliga sverigedemokrater, liberaler och senare kanske även politiska vildar. Dessemellan kommer det mest handla om att släcka bränder.
Det här valet har (nästan) bara förlorare.
***
Läs även: Förlorare är vi allihopa
