Det här fick mig att fly den gröna rörelsen
Den gröna rörelsens språkbruk är allergiframkallande, även för den som sympatiserar med dess idéer.
Toppbild: TT
Vad ska den säga som ogillar bilar? Brummande fossilåk! Formuleringen låter som saxad ur ett styrdokument från barnomsorgen i Hägersten, men uttalades märkvärdigt nog under kristallkronorna i Börssalen, dit ekopoeten Jonas Gren var kallad för att säga några allvarsord i skydd av akademiledamoten Elin Wägners pamflett ”Väckarklocka”, utgiven det oblida året 1941.
Hans tal återgavs i Dagens Nyheter på självaste julafton som en fin påminnelse om att just julen är den småvarma barnatrons högtid. Någon litteraturforskare borde åta sig att granska och analysera fenomenet julaftonstexter; man undrar hur de arma redaktörerna år efter år lyckas hitta så utstuderat finkalibriga meditationer över godhet och ondska, tryckbara endast vid jul samt i nödfall på långfredagen.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Andemeningen denna gång är att Elin Wägner inte skulle ha skaffat en Tesla om hon ännu varit ibland oss. Det är säkert sant. Vi kommer dit. Först bara en reflektion om ekopoesin och det sällsamma språkbruk som för längesen fick mig att fly den gröna rörelsen. Jonas Grens term för bilar är ett utflöde av samma infantila idioti som redan för femtio år sedan avkastade förkortningen Mudi-Mums (Mat utan djurindustrier – Mat utan multinationella storföretag).
Det blev som en allergi. Jag kunde inte förmå mig att vistas i samma rum som anhängare av något så löjeväckande och därmed genant. Idéerna gick ibland att leva med, men inte orden. Så länge rörelsens antagonister med små variationer kallades miljöbusar, miljöbovar och miljöskurkar, som vore alltihop en serietidning för nyligen läskunniga barn, höll jag mig på behörigt avstånd.
Mudi-Mums och liknande olyckor kom förstås inte från de vassaste pennorna, men den gode Gren är poet, och de brukar inte slarva. Regeln är tvärtom att de vet exakt vad orden väger och vill säga. Brummande fossilåk berättar tre saker: 1. Bilar låter (inte bra). 2. Bränslet ödelägger ”vårt enda hem i universum”. 3. Motorfordon är fel i största allmänhet, här elegant antytt genom slutledet ”åk” – som doftar vagt av öl och inrökt skinnväst i en Buick på väg mot Bollnäs.
Teslor brummar inte lika mycket, men det är också allt. Resten suger. Vi får nu veta att Elin Wägner minsann skulle ha satt ner foten och protesterat mot elektricitetens tilltagande hegemoni. Det hela är ju en blåsning. Gren tycks här ha upptäckt att alla jeremiader om jordens förestående undergång inte gav stort mer än miljontals elbilar, elcyklar och allt vad det nu är. Det som från början var en generell samhällskritik med udden riktad mot patriarkatet, konsumtionen, kapitalismen och annat i den vägen blev bara – suck – kärnkraft.
Tesla är en amerikansk bilfirma vars framgångar i vårt land kan härledas till unisont framsjungen batterihalleluja och skattesubventioner större än Gotland. Tanken var att vanliga hederliga HR-chefer skulle ges tillfälle att med gott samvete fortsätta köra till sina satans skidbackar i Åre, och eftersom avlatsbrev förbjöds redan på 1500-talet var den doften inget man kände igen, inte i början. Först nu tonar eftertankens kranka blekhet fram.
Jonas Gren höll sitt anförande hos Akademien dagen efter presidentvalet i USA. Teslas ägare Elon Musk, som har gjort sig en hacka på denna moderna avlatshandel, står knappast högt i kurs hos ekopoeterna. Det är begripligt. Bygga bilar kan han säkert, men de politiska åsikter han köper sig makten att effektuera vittnar om tråkig värdegrund. Alltså måste nu även elbilar bekämpas.
Att åberopa Elin Wägner i den kampen är naturligtvis harmlöst; likt andra kväkare i skogarna mellan Växjö och Lammhult var hon en sympatisk figur vars försynta religionsutövning inte är något att bråka om. Men att pådyvla henne frändskap med sentida sabotörer är lika fullt att gå ett steg för långt. Gren skriver: ”Återställ Våtmarker kunde mycket väl ha hetat Återkalla Elin Wägner.”
Nja. Detta nätverk för sabotage i väntan på den yttersta domen står nära Extinction Rebellion – att skilja dem åt är inte lätt – och i deras led samlas fanatiker som kan få sjuttiotalets galnaste revolutionsromantiker att framstå som tvehågsna folkpartister. Klimatkrigarnas tältläger är vid jämförelse rena dårhuset.
Det hjälper sedan föga att Jonas Gren uppbådar hela sin retoriska talang och lovar dyrt och heligt att planetens upphettning – uppvärmning är passé – endast kan hejdas genom tunga doser ekofeminism, antikolonialism, nolltillväxt och närodlade rotfrukter. Fint är det, och mitt i prick på julafton; klockrent som högläsning bland konfirmander.
***
Läs även: Demokratin är känsligare än klimatet
