Det här jävla valet

Tranorna drar förbi nu med sina dödstrumpeter. Det som blir kvar är denna ödslighet, där man får kura ihop sig och tigande iaktta skuggornas dans mot en fond av allt gråare skymningar.

Det är vackert nu och jag är fortfarande nästan ung; döden har bara börjat. I juni får jag inbrott i bilen i Miami och tror att det är viktigt. I september frågar mig en gymnasielev hur man ska kunna veta om någonting är riktigt bra när man själv har gjort det. »Det är som ett fotbollsmål«, svarar jag. »Man vet när det inte hade gått att göra ännu bättre.« Och det är alldeles sant. I april skriver jag klart en roman och vet att nästan allt hade gått att göra ännu sämre. En annan april fast alltid samma april ser jag mina första saltgruvor på Sicilien.

Jag har planer nu och tillbringar all tid runt nästa hörn. Om morgnarna brummar tidsmaskinen i gång och jag rör mig framåt med idiotins hastighet. I augusti bor jag i ett gammalt fängelse i Dalarna och stirrar på celldörren som vore den en präst ditskickad att höra min bikt. En annan augusti fast alltid samma augusti rymmer jag hemifrån för första gången. Det blir inte den sista.

Det är skördetid nu och lansering. I september säger jag till en journalist att jag är en otrevligare människa i dag än för tio år sedan, och jag passar på att skriva en krönika där jag sparkar på något som alla redan hatar. Hyllningskörer utbryter. En annan september fast alltid samma september läser jag Alan Moores »Watchmen« som ren självdiagnostik.

Vintern är redan här nu och ligger inbäddad i varje fallande löv som ett tidsinställt hån. En december när det mörknar vid halv fyra kör jag fast i snön och får skotta mig loss med frosten klibbande i skägget. En annan december fast alltid samma december lägger min farfars far järnväg uppe i Norrland. Av den nådiga överhögheten får han sig tilldelad ett nytt efternamn. Det är mitt namn nu och ändå har jag ingen klasskamp i blodet; den har suddats ut lite för varje generation och i mig återstår bara oförståendet.

Det är det här jävla valet nu och alla håller upp fula kasperdockversioner av sig själva som om fegast vinner, som om minst går längst. I juli träffar jag en gammal idol och han berättar att han inte tänker rösta. Jag protesterar högljutt, han ber om argument. »Jag skriver ändå så mycket«, säger han bistert. »Ingen ska säga att jag har vänt samhället ryggen. Bara politiken.« En annan juli fast alltid samma juli slår det mig att politiken är det mest skoningslösa av gift: ett narkotikum utan rus. Men den blir inte bättre av att röstskolka på trots. Den blir värre.

Det är bara att vänta på stormarna nu och våren är så långt borta att det inte hörs ens vad den lovar. En september sitter jag på en parkbänk vid min kyrka och läser Dylan Thomas för första gången och skrattar av förtjusning. En annan september fast alltid samma september läser jag honom igen i mitt vedskjul och faller i gråt som ett frysande barn.

Istäckena över sunden funderar redan på att bildas nu och när jag cyklar över den där bron sommar efter sommar och undrar om jag ska blåsa av och ser måsarna ligga i fas med mig i skyn tror jag att jag är odödlig och att klockan bara klämtar för dem som går med på att bli vuxna. En februari svimmar jag av svindel när jag ser de filippinska fönsterputsarna dingla i luften utanför tv-tornet på Alexanderplatz. En annan februari fast alltid samma satans februari misslyckas jag med att rädda en vän. Men nu ringer telefonen, nu kommer posten, nu säger någon det där namnet på radion. Det är bara världen som pågår igen. Jag har inte lämnat nuet, det har lämnat mig. Jag kan vara lycklig men jag kan inte må bra.