Det här kan svenska muslimer lära sig av svenska judar

De muslimska männen tittar storögt på mig och en av dem säger: ”Wow! Precis så vill vi också ha det!” 

I mitt arbete som begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm berättar jag ibland om judiska begravningsseder för muslimska samfund. Det brukar vara trevliga samkväm då våra traditioner kring den sista vilan liknar varandras. Vi vill tvaga den avlidne och begrava så fort som möjligt, med en enkel ceremoni utan musik och krusiduller.  

När jag berättar att jag ofta begraver inom ett dygn, och att den snabbaste begravningen gick på tre timmar från dödsögonblicket tills kistan låg i jorden, brukar det gå ett litet sus genom publiken. Efteråt kommer frågorna. De vill också! Men eftersom de inte har egna begravningsplatser utan begraver sina anhöriga genom Svenska kyrkan eller kommunen (i Stockholm och Tranås) hamnar de ofta i kläm. Tvagningsrummen – om sådana ens finns – är upptagna, igenbommade utanför kontorstid eller stängda för renovering. Gravgrävarna behöver ordentlig framförhållning och kyrkogårdsförvaltningarna är stelbenta. Är man van att begrava sina kära snabbt, blir det outsägligt smärtsamt och frustrerande att behöva vänta i veckor.  

När judar kom till Sverige för 250 år sedan och av Gustav III fick lov att bosätta sig utan att konvertera, köpte de omedelbart en jordplätt utanför stan och anlade en begravningsplats. Man började så att säga från slutet.  

Jag förklarar för muslimerna att även de kan få samma självbestämmande, bara de köper en bit mark och söker hos Länsstyrelsen om att bli enskild huvudman. 

”Men det blir ju dyrt”, opponerar de sig, och sedan följer ofta en lång utläggning om att det är deras rättighet som samhällsmedborgare att få begravningen ombesörjd av majoritets-Sverige.  

Jag rycker på axlarna och menar att somliga saker måste kosta. Hos oss är det viktigt med evig gravrätt, alltså att graven och stenen får vara kvar för alltid, så att inte någon slumpmässigt utvald person begravs ovanpå farmor efter 25 år. Att underhålla alla gamla gravar är kostsamt, men man kan inte begära att andra ska betala för ens dyra sedvänjor.  

Jag är inte säker på att de muslimska samfunden förstår vad gravrätten faktiskt innebär. Förmodligen går det upp för dem först när fasters grav öppnas och någon annans farbror begravs ovanpå.  

Jag pratar med en palestinsk tjej om de muslimska männens respons, och hennes omedelbara reaktion är att det förmodligen aldrig har slagit dem att de kommer att leva och dö här, och att deras barn och barnbarn ska bo här för alltid.  

Jag tänker att det också handlar om att de är vana vid att vara majoritetsbefolkning. Har man – som den judiska gruppen – levt som minoritet i generationer, så präglar det ens sätt att förhålla sig till majoriteten. Man smälter in men behåller traditionerna, gör som man alltid har gjort, utan att räkna med att majoritetssamhället ska stödja alla ens nycker. Alltså ser man till att själv ordna det för sig. Man följer landets lagar men har en egen organisation som kan utföra ritualerna som man önskar, utan att belasta omgivningen.  

Som majoritet har man aldrig behövt anpassa sig. Man vill ha det på sitt vis och utgår ifrån att andra ska fixa. När man möter motsträviga tanter på kyrkogårdsförvaltningen blir det krock.  

En demokratis styrka kan räknas i hur bra den tar hand om sina minoriteter. Jag blir imponerad – och ibland förbryllad — av hur mycket energi Sverige lägger på många av dem. Det är ett omtänksamt samhälle, men också naivt och lätt att utnyttja. Å ena sidan läggs betydande skattepengar på statsbidrag till både nationella minoriteter och andra samfund. Å andra sidan tycks man tro att genom att vara oerhört tillmötesgående så kommer minoriteterna att foga sig och sluta upp med sina egenheter, ”en implicit förväntan om homogenisering”, för att låna professor emeritus Lars Denciks ord.  

Egna begravningsplatser är ett sätt att behålla sitt särdrag och inte störa andra. Men när jag läser att den nya begravningsplatsen på Järvafältet norr om Stockholm har kostat en halv miljard, tänker jag att den som kräver får.  

Från början fanns en förhoppning från Stockholms stad att den multikulturella begravningsplatsen på Järva även skulle ha en judisk del. Men församlingen avböjde. Det är en vacker plats men kostnaden att sitta i majoritetssamhällets knä är inte värd besväret. Vid tvekan huruvida det var rätt beslut, påminner jag mig om muslimernas frustrerade och sorgliga begravningsberättelser.
***
Läs även: SVT bör skicka Stina Wollter på en grundkurs till Auschwitz

Läs även: Det är ologiskt att känna sig förfördelad å andras vägnar