Det här upptäckte jag när jag skrev en låt till min fru

Jag fick för några månader sedan en, som jag tyckte, genial idé. Det slog mig att i maj har jag och min fru varit förlovade i 15 år. Förlovningsdagen är inget som någon av oss brukar uppmärksamma. Inte så konstigt, eftersom vi snart varit gifta i 14 år och då är det, tror jag, för de flesta par gängse att det är bröllopsdagen man firar.  

Men, som sagt, nu stod den femtonde förlovningsdagen för dörren och det är ju trots allt någon form av jubileum. Så vad skulle jag överraska henne med? Efter femton år och fem gemensamma barn går det lätt slentrian i samlivet. Aktiebolaget ”Ta-hand-om-barn-and-bring-home-the-bacon” har ju, som bekant, en tendens att blåsa ut romantiken ur de flesta. Jag är dock en obotlig romantiker och dessutom är jag naiv nog att tro på evig kärlek och sånt där trams, så något oväntat och kärleksfullt borde jag väl ändå kunna hitta på att göra.  

Det slog mig då att jag skulle spela in en låt. Jag känner en hel del professionella musiker, som skulle kunna få det att låta, kanske inte proffsigt, men i alla fall producerat. Jag hörde av mig till en god vän med förslaget att jag skulle sjunga in en känd låt och frågade om han ville hjälpa mig. Han blev eld och lågor, eftersom han införskaffat speciell utrustning för ändamålet och själv behövde lära sig hur den fungerade. Och då är det ju bra om man gör något som inte är så seriöst tänkt. 

Veckorna gick och jag återkom till min vän med ett nytt förslag på låt att spela in. Han var med på det också, men i en bisats slängde han ur sig något i stil med: 

 ”Varför skriver du inte en egen låt? Det är ju lite töntigt att göra en cover med någon annans ord”.  

Jag funderade på det. Jag har dock aldrig skrivit en låt och plötsligt hade det som från början bara varit en kul grej blivit något mycket större. Jag kände mig mer nervös än på vilken första dag på jobbet som helst i mitt liv. Detta kunde ju bara bli patetiskt. Men å andra sidan har jag som grundfilosofi att svara ja i stället för nej. Som det så klichéartat brukar heta, ångrar man ju oftast mest det man inte har gjort. Även om jag kan komma på ett tusental situationer som kraftigt motsäger den devisen, ligger det ju ändå något i den. Så jag tackade ja till hans förslag.  

Till slut hade vi gjort vår låt. Jag smög mig ut till hans hemmastudio där vi spelade in. Han fick det att låta proffsigare än jag trott var möjligt. Och sedan skickade han den vidare till en mer erfaren producent som vässade slutprodukten ytterligare. På vår förlovningsdag skickade jag låten till min fru när hon tog ett bad i sin ensamhet.  

Så varför skriver jag egentligen om allt det här? Jag har knappast någon ambition att byta bana och bli låtskrivare. Det är inte för att promota en produkt som var tänkt att bara vara till min fru. Poängen med min lilla berättelse är att sätta fingret på hur mycket av den kultur vi konsumerar som faktiskt närmast är att betrakta som helt ideell. Väldigt mycket mer än vad de flesta av oss någonsin kan föreställa oss. För min egen del föll, tack och lov, min lilla present i väldigt god jord. Såväl mina barn som min fru insisterade på att jag skulle ge ut låten på Spotify. Och det var när jag gjorde det som jag insåg hur beroende musikbranschen är av att människor verkligen är eldsjälar. Det förefaller nämligen vara närmast omöjligt att överleva som låtskrivare. 

Jag har skrivit flera böcker och det klagas allmänt i författarkollegiet över den dåliga ersättningen. Men jämfört med ersättningen för en låt är det ju värsta höglönejobbet. Om en låt streamas en miljon gånger – vilket naturligtvis försvinnande få låtar gör – kan man casha in cirka 30 000 kronor. En ersättning som är lägre än en sjuksköterskas månadslön. 

Och min låt då? Ja om den streamas 5000 gånger blir jag skyldig min vän som jag skrev låten tillsammans med, en hundring. Då kan vi dela på en öl på Stureplan. 

***

Läs även: Vänstern borde avsky skatteslöseri mer än högern

Läs även: Hamas har lyckats med det de är bäst på