Det här utmärker en god person
Den som ser sitt eget handlande som uttryck, inte för egna omedelbara behov och önskemål, utan för vad det är att vara människa.
Toppbild: Unsplash
Vad utmärker en god person? Det vanligaste svaret i dag är: ”det beror på vad du menar med godhet”. Men under hela det mänskliga tänkandets historia har filosofin sökt ett allmängiltigt svar utifrån att det finns objektiva moraliska värden. Tvivlar man på det, blir det till exempel omöjligt att motivera rättegångar mot krigsförbrytare. Det finns alltså handlingar som kommer närmare uppfyllandet av dessa värden. Därmed finns det också vanemönster som gör det lättare att välja sådana handlingar. I stort och smått.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Gemensamt för alla människor är strävan efter lycka. Inte i form av tillfälliga kickar, utan som ett varaktigt tillstånd av inre frid, med tanke, känsla och vilja i balans. Aristoteles talade om ”eudamonia”. Allt annat vi strävar efter är instrumentellt i relation till den lyckan.
Dygder är utvecklade vanor att handla på ett sätt som bidrar till lyckan hos en själv och andra. Klassiskt talas om fyra kardinal- eller huvuddygder: klokhet, mod, måttfullhet och rättrådighet. De är alla en gyllene medelväg mellan två laster, som är dåliga vanor. Mod är exempelvis medelvägen mellan dumdristighet och feghet. Uttrycket ”du blir vad du äter” beskriver en insikt om hur handlingarna bygger karaktären, det vill säga fallenheten att agera. Ur den följer bestämda handlingar i nya situationer.
Men för att dygdetiken inte ska bli ett individualistiskt projekt, inriktad enbart på ”min lycka” eller sträva efter ”de flestas”, och inte allas, lycka – något som faktiskt går emot dygderna klokhet och rättrådighet – behöver den en moralisk kompass. Något som ger dygderna en riktning att sträva mot. Den kompassen är det som kallas naturrätten.
Naturrätten grundar etiken i människans natur, det vill säga den typ av varelse som människan är. Människans natur är det som är gemensamt för oss människor, vår mänskliga essens. Den kan uppfattas av det mänskliga förnuftet, när det är fritt från inflytande av personliga begär eller ideologiska konstruktioner. Därför är den alltid densamma överallt.
Med hjälp av naturrätten kan vi förstå ändamålet med förmågor och egenskaper, liksom med hela den mänskliga existensen; nämligen att genom eget och andras handlande förverkliga inneboende potentialiteter – möjligheter – som finns i människan redan vid hennes tillblivelse. Lyckan, i form av den inre friden, mot vilken dygderna orienteras, hänger samman med framgång i den strävan.
Naturrätten fastslår den inneboende mänskliga värdigheten, som säger att varje människa är ett ändamål i sig själv. Det är grunden för idén om mänskliga rättigheter för skydd av den mänskliga värdigheten. Med hjälp av naturrättens härledning av handlingsprinciper från ändamål kan vi också förstå vad som är goda och mindre goda värden att sträva efter på livets alla områden. Också sådant som exempelvis gäller pengar och sexualitet.
Människan får genom naturrätten vägledning i odlingen av dygder och moralisk karaktär, genom att förstå sin sanna natur och vad den kräver av hennes handlingar. Utvecklingen av dygderna gör naturrättens moraliska principer användbara i konkreta situationer.
En god person förstår till exempel att det inte är en god handling att förstöra religiösa skrifter, även om skrifterna är individuellt och formellt korrekt ägda. Det lagstiftningen tillåter är, för en god person, inte det enda, eller ens det primära, rättesnöret. Och att provocera andra är inte är en dygd som förverkligar människans natur. Det är inte heller skapandet av konst som, med både religiösa och andra motiv, får samma effekt, på samma eller andra grupper.
En god person förstår också att känslor av förälskelse i en ny bekantskap inte motiverar att lämna maka och familj, utan snarare kallar till att ordna kontakter så att frestelser undviks och minskas. Alldeles oavsett vad som är juridiskt tillåtet. Och hon ser alltid sitt ansvar att, på det sätt som är möjligt, uppoffra något för att hjälpa andra människor, nära och fjärran, i nöd. Helt oavsett vad staten gör och inte gör.
En god person är alltså den som ser sitt eget handlande som uttryck, inte för egna omedelbara behov och önskemål, utan för vad det är att vara människa. Hon ser sitt eget handlande som ett bidrag till att hela mänskligheten ska kunna undvika det som inte ligger i dess ändamål. Hennes handlande ska i stället vara ett bidrag till att mänskligheten ska blomstra i alla möjliga avseenden: socialt, kulturellt, materiellt och andligt. På så sätt är den goda personen en agent för det gemensamma goda, där det individuellt goda integreras. Därmed främjas också det individuellt goda, just för att det inte kommer först.
***
Läs även: Hur tolerans blev påtvingad sympati
