Det intoleranta tolereras när det finns en etnisk dimension

”Ey, din hora är en hora, mannen, säg inte nått annat

Jalla, bre, vad tror du mannen? Vi är inte samma

Ey, jag becknade i skolan tills de ringde till min mamma

Knulla orren in i toan tills jag motherfucking sarrar

Vi tog golaren till skogen, han blev rädd och börja stamma

Svärde på sin mamma tills han fucking tappa andan

Ey, vi dyker upp på dagen i en bil, den är bemannad

Ey, om aina gör kontroller, då vi kommer aldrig stanna

Ey, han fick den i sin panna

Horungen han ramlar”

(Ur Inte Samma, av Einár och Adel)

Få musikgenrer har, likt (gangster)rapen, blivit så nära förknippade med gängkriminalitet, droger och segregation. Det är det senare – att en majoritet av de stora namnen inom genren har utrikes påbrå och härstammar från en förortskontext – som skapar kortslutning i det svenska kulturetablissemanget. När artisterna förutsätts ge röst åt de ”svaga” och ”utsatta”, i sina råa, ”autentiska” skildringar av det ”hårda” livet i ”orten”, blir måttstocken uppenbarligen en annan.

Det är nämligen svårt att föreställa sig att låtar likt den ovan, förvisso skriven av den i förra veckan brutalt mördade svenskfödde artisten Einár, skulle spelas i skattefinansierad radio eller premieras med allehanda priser i finrummen, om de varit hemmahörande i någon annan musikgenre utan tydlig förortskoppling. 

Liksom det är svårt att förställa sig att den medelklass som deltar i Metoo-upprop, som klär sina barn i könsneutrala kläder och som gläds åt att Sverige nu ser ut att få sin första kvinnliga statsminister, skulle se mellan fingrarna om innehållet i säg schlagermusiken innehöll samma sexism, vålds- och drogglorifiering samt samhällsförakt, som den rap som deras ungar lyssnar på.

Att hyckleriet förhåller sig såhär sammanhänger med den dominerande maktanalys som, i jämlikhetens namn, gör gällande att den som hör till en mindre priviligerad eller rentav ”utsatt” grupp ska behandlas annorlunda än majoriteten. Paradoxalt nog föder och vidmakthåller detta påstått toleranta synsätt, som i realiteten mest liknar missriktad hänsyn, snarare ojämlikhet.

Det är ett uttryck för de låga, eller snarare obefintliga, förväntningarnas rasism. En tolerans för det intoleranta som resulterar i att det offentliga Sverige sett mellan fingrarna i fråga efter fråga där det funnits en etnisk dimension. Det har saknat betydelse om det handlat om hedersförtryck, barnaga, nidbilder av profeten Muhammed eller en musikgenre som lever i nära symbios med det gängvåld som sätter skräck runt om i landet - viljan att lösa samhällsproblem har kommit att väga lättare än rädslan för att uppfattas som någon som fiskar i grumligt vatten.

Sannolikt är det också frånvaron av majoritetssamhällets förväntningar som förklarar varför den kultur som kommer till uttryck i den citerade låten kunnat få fäste i svenska förorter. Varför de som uppfattas som förebilder i en del kretsar är kriminella med stort våldskapital och noll respekt för polisen, staten eller det svenska samhället. Vad som behövs nu, kanske mer än någonsin förut, är en motkraft för dygder, plikt och egenansvar, en tydlig röst för laglydnad, bildning och arbetsmoral.