Det kallas extremism
Förra lördagen förvandlades Westgate-gallerian på ett ögonblick från sorglös tummelplats för det välmående Nairobi till slakthus. Med AK-47:or verkställdes dödsdomar mot människor för att de var kenyaner, västerlänningar, eller kristna. Terrorgruppen al-Shabaab, lojal med al-Qaida, lovade att fortsätta döda civila i Kenya i sin kamp för ett shariastyrt Somalia, utan kenyansk truppnärvaro.
Mellan attentatsplatsen i nordvästra Nairobi och Sverige är det närmare än vad man kan tro. Åtminstone ett trettiotal svenskar har rest till Somalia för att tränas av Al-Shabaab, enligt Säpo. En av dem förklarade för ett par år sedan i ett Youtube-klipp, på perfekt svenska, att konstnären Lars Vilks kommer att halshuggas och uppmanade »bröder och systrar« hemma i Sverige att »döda den här hunden«. I terrororganisationens ledargarnityr återfinns en man som kallas Fuad Qalaf och som på 1990-talet var imam i Rinkeby.
Det är oklart om det fanns svenskar bland attentatsmännen den här gången, men bekräftat att utländska rekryter deltog.
Idén som rekryterna lockas av, och sedan indoktrineras allt djupare i, är både enkel och välbekant. Den går ut på att det råder en dödskamp mellan islam och västvärlden. Att allt det onda både i samhället och privatlivet beror på västliga idéer. Världen har förgiftats och kan bara renas av islam. De som står i vägen förtjänar att dö.
De här idéerna lockar också unga svenskar till Syrien, den numera viktigaste fronten för den al-Qaida-inspirerade ideologin. Där slåss al-Nusra, som flertalet ditresta svenskar ansluter sig till, inte bara mot Assad-regimen. De dödar kristna, demokrater och alla andra som motsätter sig deras storslagna mål.
Den sjuka ideologi som lockar unga svenskar att ta sina egna och andras liv borde tas på betydligt större allvar. Också Sverige är enligt det synsätt de fostras i ett västland allierat med Satan. Tre av svenskarna som låg bakom den planerade massakern mot tidningen Jyllands-Posten hade varit ute på jihadistiska utbildningsresor. Det hade även Taimour Abdulwahab, innan han sprängde sig på Drottninggatan i Stockholm.
Säkerheten är bara en aspekt. En annan är att de unga män som riskerar att dö för en vansinnig sak förtjänar bättre öden, liksom deras sörjande familjer.
Sverige hade tidigare stora problem med våldsamma nazister, ett på många sätt besläktat fenomen. Vit makt-rörelsen trycktes tillbaka med hjälp av både polisiära och sociala insatser. Dessutom uppbådades ett starkt ideologiskt motstånd som spelade en avgörande roll.
De våldsbenägna islamisterna är det i princip bara Säpo som tar sig an. Så långt borde det inte behöva gå innan samhället reagerar. Men för att problem ska kunna lösas måste de formuleras. Och de som genom åren har försökt belysa problemen med extrem islamism har sällan blivit särskilt väl mottagna.
Till och med Oscar Hedins ytterst finstämda film »Det svider i hjärtat«, ett försök att besvara den viktiga frågan om vad som driver unga jihadister att offra sina liv, sattes av tongivande debattörer in i en antimuslimsk kontext. När den Somaliafödda journalisten Amun Abdullahi 2010 rapporterade om al-Shabaabs rekrytering av ungdomar i Rinkeby vände sig hennes egen arbetsgivare emot henne. Hennes angelägna reportage följdes i Sveriges Radio upp av en undermålig granskning som ifrågasatte Abdullahis helt korrekta uppgifter och kopplade ihop dem med en allmän tendens att misstänkliggöra islam.
Det är lätt att förstå varför många känner ett behov av att ignorera problemet; ännu fler gör allt för att överdriva det. Men de som av välvilja läser in antimuslimska budskap i varje kritik mot islamistisk extremism ger understöd åt islamofobernas analys. Även om det är av omsorg de ser angrepp mot extremism som riktade mot muslimer i allmänhet blir följden att distinktionen mellan extrem islamism och islam inte upprätthålls. Och det är precis så islamofoberna vill ha det.
Sverige borde vara ett tillräckligt moget mångkulturellt samhälle för att man i debatten ska kunna hålla i sär begreppen. Det måste gå att både bekämpa muslimhatet och bemöta det begränsade men verkliga hot som extrema islamister utgör. Framför allt för muslimernas skull. De är alltid de främsta offren för extremisternas terror och förtryck.
För övrigt är det glädjande att MMA-stjärnan Alexander Gustafsson får den respekt han förtjänar i svenska medier efter sin heroiska insats mot Jon Jones.
Läs mer:
