Det kan vi lära av Quasimodo
Vägen till en lyckad relation hittar du i klassikern Ringaren i Notre Dame.
Toppbild: TT
Vad ska man egentligen skriva om när allting går åt helvete i såväl Sverige som världen i stort? Något upplyftande kanske? Jag läste för någon månad sedan Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo för mina barn. Den är ju i och för sig inte särskilt munter, nästan alla dör på slutet. Ringaren själv, Quasimodo, dör frivilligt genom att begrava sig med sin kärlek och återfinns senare som ett omslingrat skelett runt sin älskade Esmeraldas benknotor. Esmeralda avrättas i tron att hon är en häxa. Hennes mamma som efter sexton år just återfunnit sin bortrövade dotter dör av sorg. Det är så outhärdligt vedervärdigt allting. Fast lite upplyftande är det kanske ändå att ärkesvinet, förlåt ärkedjäknen, Claude Frollo får sitt gudomliga straff och rasar från kyrkan ner till en säker död.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Så varför kommer jag att tänka på ”Ringaren i Notre Dame” när jag önskar få tillbaka livslusten, mitt i dagens kaotiska värld? Kanske för att den för mig – som aldrig läste boken som barn och alltså mötte den med enbart en vuxen människas ögon – är en så otroligt bra beskrivning av alla de olika former av kärlek vi människor har inom oss. Boken karikerar dem visserligen, genom att förlägga alla de motstridiga känslor som formar kärlekens komplexa emotionella vulkanutbrott till helt olika rollfigurer. Men det gör bara allting mycket enklare.
Låt mig försöka reda ut hur jag tänker. Quasimodo representerar den helt igenom altruistiska kärleken. Han agerar ständigt utan egenintresse. Han vet att föremålet för hans känslor, Esmeralda, finner honom grotesk och frånstötande, men hans kärlek är oberoende av bekräftelse. Esmeralda å sin sida är huvudlöst förälskad i den egoistiska, passionsdrivna och närmast förälskelseknarkande kapten Febus. Han kurtiserar den som för tillfället är mest spännande. Får han det han vill ha, falnar intresset. Och så har vi självaste ärkedjäknen. Han representerar den kärlek som är alltigenom kontrollerande och kräver ägande av föremålet för sin kärlek. Den som hellre ser den han älskar död, än i händerna på någon annan.
Allt det där finns i olika portion samtidigt i nästan alla kärleksförhållanden. Det är det som gör det så outhärdligt svårt att upprätthålla sunda relationer, utan att vara nyfiken och öppen för den andra. Och nyfikenheten dör ju allt som oftast när man som kärlekspar tror sig redan veta allt om den man lever med. När varje överraskning, i stället för att göra en ännu mer nyfiken, får en att känna sig förd bakom ljuset.
Det finns två olika deviser, eller kanske snarare floskler, som brukar sägas om kärlek. Den första lyder ”kaka söker maka” och bygger på behovet av att knyta an till en annan människa, vilket uppenbarligen är lättare ju mer lika man är. Den andra går ofta under det engelska namnet ”opposites attract” och bygger på det faktum att det som uppfattas annorlunda tenderar att vara mer spännande. Därmed uppstår enklare passion och åtrå snarare än platonisk harmonisk kärlek.
Så vilken av deviserna ska man följa? Det vetenskapliga svaret tycks vara båda två, eller snarare: det beror på hur du själv är funtad från början. Åtminstone är det vad man kom fram till i en stor amerikansk studie om kärlek för några år sedan. Oavsett vilken typ av förhållande man hamnat i, eller föredrar, så finns de inbyggda svårigheterna med att förena alla rollfigurerna från ”Ringaren i Notre Dame”. Och det är ju inte heller egentligen särskilt upplyftande kan man tycka, men kanske kan man dra nytta av rollfigurerna i kombination med vetskapen om vilken typ av förhållande man lever i.
Genom att vara medveten om vad som försiggår inom en själv, kan man bättre hantera sina sämre sidor. Om man ser sig själv utifrån den uppspaltande lins som bokens karaktärer representerar, blir det förhoppningsvis tydligare vad man behöver göra för att, exempelvis, upprätthålla passionen i ett alltför platoniskt förhållande. Eller hur man kan knyta an bättre till någon man bryr sig om, men i praktiken agerat gentemot som om denne därmed är ens ägodel. Och det är för mig lite hoppfullt.
***