Det krävs lite karaktär för att stå emot Silicon Valley
Men kunskapen om hur karaktär formas har kanske redan gått förlorad.
Toppbild: TT
Dagens föräldrar saknar moral, det är därför de har gett upp inför Silicon Valley. I stället för att få sina barn att läsa böcker, låter de skärmarna underhålla och uppfostra dem. Den domen fäller Greta Schüldt i en krönika i Dagens Nyheter. (29/4)
Den kan låta hårt, men det finns faktiskt siffror. Enligt Mediebarometern ägnar svenska barn (9–14 år) varje dag 112 minuter åt sociala medier, 58 minuter åt strömmad tv, 76 minuter åt Youtube och 30 minuter åt tablå-tv. Det ger en daglig dos av rörlig bild på 276 minuter, eller fyra och en halv timma.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Tryckta böcker får, som jämförelse, 18 minuter per dag. En tioårings totala mediekonsumtion en vanlig dag ligger på drygt 7 timmar – nästan en fördubbling på bara tio år.
Men Ola Söderholm tycker ändå att Schüldt är för sträng. I podden "Stormens utveckling" invänder han att det inte är föräldrarna som blivit sämre, utan tekniken som blivit bättre. Och visst ligger det något i det. 1980-talets föräldrar tävlade mot Linus på linjen; möjligen visades några minuters "riktigt tecknat" jämna tisdagar före nymåne. Att ha all världens underhållning på fickan är helt klart något annat.
Man behöver dock inte ställa de här perspektiven mot varandra, för tillsammans illustrerar de vårt dilemma: Det senmoderna livet är fullt av frestelser, därför behöver vi karaktär. Men samtidigt som utbudet av underhållning, gambling, porr och droger har rusat spikrakt uppåt, så har kunskapen om hur karaktär formas gått förlorad.
Filosofen Alasdair MacIntyre skriver om detta i sin moderna klassiker "After Virtue". Allt tänkande kring dygd utgår, konstaterar han, från två grundläggande insikter. Den första är att människan föds ofullkomlig och behöver fostras för att bli en moralisk människa. Det andra som krävs är ett ideal: En bild av vad god karaktär är för något, så att fostran har något att sikta mot.
Detta var länge självklart. För Aristoteles var kardinaldygderna målet för atenarnas fostran: utbildningen skulle forma människor som var kloka, rättrådiga, modiga och måttfulla. Idealen konkretiserades genom myter och hjälteberättelser som rymde både dygdiga förebilder och personer som tjänade som varnande exempel.
Det första ledet i denna modell underminerades på 1700-talet, genom Jean-Jacques Rousseaus idé om att människan föds fullkomlig men fördärvas av kulturen. Nu betraktades fostran som korrumperande, medan det oskyldiga barnet framhölls som ett moralistiskt föredöme. En sådan idé kan nog bara uppstå hos en person med väldigt liten erfarenhet av barn – och Rousseau lät som bekant lämna bort alla sina fem barn till ett barnhem strax efter att de föddes.
Den andra delen har undergrävts under hela 1900-talet. Ord som dygd och karaktär uppfattas i dag närmast auktoritära, och ser vi någon som uppvisar det letar vi genast efter sprickorna. De måste dölja något, tänker vi: neuroser, kontrollbehov eller mörka hemligheter. När moraliska människors brister avslöjas blir vi nästan lättade, som om insikten om att ingen är perfekt befriar oss andra från att ens försöka.
Men försöka måste vi, även om vi lär komma till korta många gånger. För att ha karaktär handlar inte om att bli perfekt, utan om att utveckla ett slags moraliska muskler så att vi kan hålla kursen trots allt som sliter, lockar och drar i oss. I vår tid är det viktigare än någonsin, för saknar vi det har ingen av oss – varken barn eller vuxna – en chans mot Silicon Valley.
***
