Det mest rasistiska Almedalstalet någonsin?

Så har huvudkombattanterna sagt sitt i Almedalen. Ulf Kristersson pekade på och orerade om allt, uppenbart omedveten om att man därmed pekar på inget. I detta påminnandes om en strandpromenadskrog vid Medelhavet; ni vet den där typiska turistfällan – med över 100 rätter på den många sidor långa inplastade menyn – som desperat försöker tillfredsställa varenda liten medelmåttig smaklök från norra Europas kulinariska matöknar.

Den förbindligt leende hovmästaren Kristersson erbjöd moderata skattestopp, liberal skol- och hbtq-politik, kristdemokratisk äldre- och vårdpolitik, samt stramhet i invandringen, inspirerad av SD. ”Trygghet är vår stora frihetsfråga”, utmynnade detta ljumma à la carte-tal i, till lika ljumma applåder, i ett väder som tycktes ha lika svårt att bestämma sig som talaren själv:

Är det regn eller solsken som gäller?

Oppositionsledaren hade chansen gå till stenhård attack mot regeringen och banka hem poängen att det är allvar nu. Han tog den inte. Det som fastnar i minnet: det fladdriga leendet hos en mellan borden stressat flängande servitör, sugen på dricks.

Med en helt annan pondus levererade Magdalena Andersson kvällen innan, från samma scen, ett partiledartal som väl måste vara det mest oförblommerat rasistiska som någonsin hörts i detta sammanhang.

Visst, man ska vara ytterst försiktig med att slänga sig med ordet rasism. Länge var det till exempel rasistiskt att vilja justera ner volymen i invandringen. Men här får Socialdemokraterna faktiskt skylla sig själva, så ofta som de har anklagat sina motståndare för att vara rasister, nazister, fascister.

Nå, lyssna här på Magdalenas hyllande av det svenska folket (efter några inledande piruetter om den svenska naturen, med smörblommor, sena nattbad och kanotfärder över spegelblanka insjöar).

Hon ”älskar de värderingar som präglar vårt land” och tar upp ”noggrannheten, pliktkänslan, det sunda förnuftet”, samt känslan att ”rätt ska vara rätt, som genomsyrar allt”. Vi står lika inför lagen. Våra myndigheter befolkas av ”nitiska tjänstemän med hög integritet”. Och i Sverige ”tränger vi oss inte före, vare sig i kassakön eller i sjukvården”. Vi är jämlika, våra pappor tröstar barn – och ”kvinnor kan bli statsminister”.

(Note to Magdalena: Enligt en sammanställning från CNN 2019 hade då cirka 60 länder redan haft kvinnliga ledare.)

Men framför allt präglas vi av ”stark tillit”. Vi ställer upp för varandra, vi lämnar nyckeln till grannen för blomvattning, vi betalar för okändas strålbehandling och insulinsprutor. Vi hjälps helt enkelt åt, och vi litar på varandra. Hela vårt samhälle bygger på de värderingarna, uppbyggt av tidigare generationer genom ”strävsamhet och hårt arbete”.

(Av pietet nämner hon inte vilka folkslag som icke förtjänar all denna upphöjelse.)

Ja, förkunnar Magdalena, ”Sverige är fantastiskt”. Ändå är vi försiktiga med att uttrycka stoltheten över vårt land. Men ”de flesta svenskar har en sund stolthet”. Långt från unken nationalism. 

Allt detta ska vi försvara, ljöd kraftfulla Magdalenas call to arms, med ett ”utbyggt folkförsvar, av svenska folket, för svenska folket”. Hennes storsvenska retorik återspeglas väl i följande punkter:

”I vårt Sverige är vi stolta över vår kultur och våra traditioner. Vi värdesätter och vill vårda det vi ärvt från tidigare generationer.”

”Vi tycker att rättigheter ska kopplas samman med skyldigheter, att man först gör sin plikt och sedan kräver sin rätt.”

”Vi välkomnar den som bidrar till vårt samhälle, som följer våra lagar och respekterar våra seder.”

Varifrån jag hämtat formuleringarna? 

Ni finner dem på Sverigedemokraternas hemsida.

Det här var Talet. Det tal som ska få förlupna LO-får att återvända till den S-märkta hagen, hem från Stora Stygga Vargen Åkessons locktoner. Kan en sådan outrerad skamlöshet verkligen betala sig? Att efter decennier av bejakelse av det mångkulturella, nu blåsa upp sig till en lika svenskhetshyllande, folkhemsnostalgisk gränsbevakare som Sverigedemokraterna? 

Ja, om något parti kan gå i land med en ultrafräckt machiavellisk manöver av den typen, så är det maktspelarpartiet par préférence, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Och vad vi i Almedalen i söndags kväll kunde konstatera, var att man under sin blonda och omåttligt populära kvällssolsskimrande ledarvalkyria Andersson nu bestämt sin valrörelseformel: För att besegra SD, måste vi låta som SD.

Kontrasten är slående mot servilt leende turistfällekypare Kristersson, som ju nästan slog knut på sig själv för att inte låta som SD. Eftersom publiken då skulle påminnas om hur beroende han är av SD för sitt regeringsalternativ.

Imorgon talar originalet Jimmie Åkesson i Almedalen. Ska bli spännande att höra hur han långt han går i högstämd storsvensk retorik jämfört med kopian Magdalena Andersson.

***

Läs även: Det extrema Landet Lagom

Läs även: Erik Hörstadius: Ge grabben medalj – men först en snabb pension