Det mesta känns som propaganda

Har man sett Albert Finney spela Winston Churchill i »The gathering storm« från 2002 blir alla andra Churchilltolkningar karikatyrer. Churchill, åtminstone den åldrige krigsledaren, måste vara en av de svåraste historiska rollerna som finns att spela. Originalet var trots allt inte rädd för att bli en karikatyr av sig själv. Han odlade snarare den konsten, i en blandning av bombastiska, sentimentala och juvenila utspel. Det som räddade honom var en enkel fördel: han var originalet.

Ingen skådespelare kan kopiera just det.

Albert Finney gick runt problemet, inte genom att tona ner Churchills teatraliska sidor, utan genom att i stället hitta det rätta uttrycket för Churchills andra sidor. De enerverande små egenheterna gjordes till markörer för en sann excentricitet, som inte hade att göra med posören Churchill. Den ständigt hotande depressionen, the Black dog, hörs morra i bakgrunden genom hela filmen.

Finney gav helt enkelt Churchill ett djup och en mänsklighet, som det nästan blivit omöjligt att locka fram ur en person som slutat vara person och blivit ikon.

Att just Finney gjorde det var ingen slump. När Finney avled för en dryg vecka sedan förlorade vi inte bara en enastående och egenartad skådespelare. Vi förlorade en bärare av ett slags hållning till världen, som blivit så sällsynt att den nästan är utrotad.

Finneys egenart hade att göra med hans bakgrund. Han kom från Salford i Manchester, inte ett av Englands tjusigare tillhåll, utan närmare de »satanic mills« – »djävulska fabriker« – som William Blake skriver om i dikten som senare tonsattes som »Jerusalem«. Hans far var bookmaker. Talang tog honom ändå till Royal academy of dramatic arts (RADA). Han fick nästan omedelbart stor framgång som huvudrollen Arthur Seaton i filmatiseringen av Alan Sillitoes »Saturday night and Sunday morning« 1960.

Sillitoe var en av erans »angry young men« – ofta arbetar- och lägre medelklassförfattare med mer än en gås oplockad med samhället i stort. Arthur Seaton var en typisk antihjälte, ett slags engelsk version av en planlös rebell, grovkornigare, rejälare och klumpigare än James Dean.

Albert Finney visste att rollen var perfekt för honom. Vår egen Fredrik Ohlsson, som inte bara gick på RADA med Albert Finney utan dessutom delade rum med honom, berättar i sina minnen om Finneys plan. Han ville resa jorden runt, helst i maklig takt. Det krävde medel. När erbjudandet om »Saturday night and Sunday morning« kom förhandlade han till sig ett speciellt avtal. I stället för att få ett fast gage fick Finney procent på intäkterna. Producenterna hade inget emot det eftersom de trodde att det skulle bli billigt, men Finney visste bättre. Filmen blev en succé och Albert Finney kunde håva in sin första miljon och börja beställa biljetter. Genom åren spelade Finney en mängd olika roller, men det fanns alltid kvar något av Arthur Seatons ovilja att bli en del av samhällsmaskineriet. Han tackade nej två gånger till att behängas med hedersbetygelser av drottningen. När han tidigt i karriären blev ombedd att byta till ett klatschigare artistnamn var svaret direkt: »Sod off«.

Det var just Finneys förmåga att förbli trogen sin egen personlighet som gjorde honom alltmer unik. Det finns många, inte minst bland skådespelare, som kommer från enklare bakgrund, men de flesta av dem sugs med tiden upp i ett slags övre medelklasskultur, med färdiga värderingar, beteendemönster och tabun. Det har gått så långt att offentligheten ibland kan kännas både klass- och tidsmässigt utrensad. Alla tilltal som avviker från den övre medelklassens stipulerade svada betraktas som skandalösa, hotfulla eller genanta.

Där hamnade aldrig Finney. Det handlade inte så mycket om hans åsikter – som han inte hade för vana att slänga omkring sig – som just om hans tilltal och uppsyn. Han valde helt enkelt att aldrig smälta in i den alltmer strömlinjeformade offentligheten.

När Salford nyligen ville inkludera ett citat från någon av Finneys filmer på en offentlig skulptur valde han själv det han tyckte passade bäst. Citatet kom just från Arthur Seatons mun:

»What I’m out for is a good time, all the rest is propaganda.«

Välvalt, i en tid när det mesta känns just som tillrättalagd propaganda.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar och blogg här.