Det obehagliga i public service rapportering om Tove-fallet

"Känns det tungt idag?" Sug på den ett tag.

En 21-åring har mist livet i Vetlanda. Hon hette Tove, var mittfältare i fotbollslaget och beskrivs som öppen och spontan. Polisen misstänker brott och två unga kvinnor är häktade.

Sveriges Radio skickar en reporter till torget, dit folk gått för att tända ljus och lämna kondoleanser. "Vad är det för Vetlanda som har vaknat?", frågar programledaren från studion.

Sedan faller vi ned i kaninhålet.

Den första reportern talar med är en man som varit med och letat efter den försvunna kvinnan. Vetlanda är en liten ort, men han har ingen koppling till Tove. Han känner sig ”helt tom”. Han har inte fått någon sömn i natt. Tankarna har, de senaste veckorna, ständigt handlat om Tove. Dag som natt.

Tove, en kvinna som han alltså inte kände.

Nästa person är en äldre kvinna, som inte heller kände Tove. "Hur ser det ut här framför oss?", frågar reportern i ett tonfall som bäst beskrivs som någonstans mellan uppmuntrande och uppfordrande. Plats här för en rörande beskrivning av tända ljus, blommor och en fotboll. Men inget kommer, så reportern frågar igen. Det funkar inte då heller. Spårbyte:

"Jag ser att du är ledsen", säger reportern, mer för att göra lyssnarna delaktiga i känslostormarna, än för att visa empati. Och så kommer det:

"Hur ska vi kunna gå vidare ur det här?"

Och:

"Hur tungt känns det idag?"

Vad svarar man på en sådan fråga? "Hur tungt …"?

Är det en skala från ett till tio? Förväntas känslorna för Toves död rangordnas i radio efter andra personliga tragedier, som missfall, cancerdiagnoser och skilsmässor? Eller förväntas Toves död sättas i relation till obehagliga världshändelser?

"Hur tungt …"?

Det blir förstås inte mycket till svar nu heller.

Lever vi i en tid som helt förlorat bäringarna? Finns inte längre någon känsla för att empati som uttrycks utan någon gräns, inte är empati, utan förvandlas till narcissism, till och med cynism? Finns ingen spärr mot att djupdyka i sina egna känslor och detaljer av sin egen inre vardag, trots att det tragiska som skett inte skett i ens egen krets?

Det verkar inte så. Och public service består i sådana här stunder av att lyfta fram kladdigheterna och att uppmuntra dem.

Jo, det här var ett särskilt genant exempel. Men det var inte unikt. Det finns egentligen ingen nyhet som i Sveriges Radio inte ska tryfferas med helt poänglösa kommentarer från man och kvinna på gatan. Allt för att övertyga lyssnarna om att det här är deras radio; ett interaktivt demokratiskt organ. Och det gäller särskilt tragiska händelser: mord, olyckor, övergrepp.

"Hur känns det?"

Under täckmantel av medkänsla och inlevelse främjar public service ett samtidigt grovt och sliskigt själsligt blottande. Den som försöker ta strid mot att behandlas som en fluktare av public service kan direkt stämplas som cynisk.

Varför ska inte dessa snälla människor få berätta i nationell radio om sin störda nattsömn? Varför ska Sveriges Radio inte få dem att vittna om en empati så stark att hela deras liv ställs på ända, när något tragiskt drabbar en för dem okänd person?

Därför att det är osmakligt. Begriper man inte det, har man redan förlorat något som brukade tillhöra vanligt omdöme.

"Precis, det är mycket tårar här i Vetlanda, som ni hör", fyllde reportern i när den gamla damen inte levererade:

"Nu får hon en kram här också."

Mår ni illa än?

***

Läs även: Går public service att rädda?

Läs även: Konsten att tona ner ett hedersmord