Det otämjda slår tillbaka

Det finns inget så skrämmande som naturen­. Ge mig vilken­ något så när civiliserad storstad som helst och jag känner mig alltid tryggare på en skum bakgata än vad jag gör i det vilda. Det går givetvis emot all brottsstatistik men det är något med naturen: den går inte att resonera med. Den är omutbar och förstår inga vädjanden. Naturen är sällan rimlig när den slår tillbaka.

Ända sedan jag som barn tvingades ut i norra Dalarnas bärskogar har jag haft svårt att slappna av i vildmarken. Vem kan någonsin känna lugnet i det otämjda efter att en gång ha trampat i ramspår så färska att leran fortfarande var mjuk av kroppstemperaturen?

Kanske är det ologiskt att vara rädd för björn år 2017. Risken att hamna i en prekär situation med en medlem ur björn­familjen är ju trots allt betydligt mindre än att hamna i bråk på stan en lördagskväll. Att jag inte var rädd en enda gång under de månader som jag åkte kors och tvärs över USA, instängd med en hel palett av dårpippis på en Greyhoundbuss men däremot fick rysningar av att springa på en varg i Minnesota säger kanske mer om mig än något annat. Men det är det där med naturen. När den bestämmer sig för att slå tillbaka kan ingen diplomati avväpna den. Den för­ödelse som naturen­ kan lämna efter sig är fullständig.

Det är därför oförståeligt hur lite vördnad som mänskligheten visar för den. Kanske är det inte två storhetsvansinniga mäns kärnvapen som kommer att ta kol på oss alla utan den lilla människans nonchalans och vardagliga övermod.

Öppningsscenen i Agnieszka Hollands ekothriller »Villebråd« är så kittlande att det nästan är för läskigt för någon med ett skräckförhållande till naturen. En kvinna på den polska landsbygden vaknar i gryningen av att hundarna signalerar oro. Skogarna utanför huset är hemvist för en rad olika vilda djur – det måste vara någon av dessa som fastnat i hundarnas luktsinnen. Hon släpper ut hundarna och går efter dem. Men herregud, är hon inte klok?

Utanför den pensionerade lärarinnan Duszejkos hus ligger dock inga rovdjur i bakhåll. Där i morgontimmen råder en fullständig harmoni. Solen börjar gå upp och en ny dag av samexistens har börjat. Eller hade kunnat börja – om det inte hade pågått ett krig där ute. Krig mellan (tjuv)jägarna och djuren. Mellan filmens skurk och pälsdjuren som snart ska få skinnet avdraget från sina kroppar. Duszejko­ tar värvning i djurens armé. Hon försöker stoppa dödandet. Få ett slut på kriget. Givetvis vill ingen lyssna.
»Villebråd« följer jaktkalenderns månader som kapitel. När flera jägare påträffas döda i skogarna är det bara Duszejko som förstår att det är djuren som slår tillbaka. Det är en hämnd på dem som tillfogat skada.

Den Oscarsnominerade regis­sören Agnieszka Holland har åkt tillbaka till födelse­landet Polen efter att ha tillbringat ett antal år i USA där hon på senaste regisserat serier som »The Wire«, »House of Cards« och »The Killing«. »Villebråd« blandar mord­mysterium med djurrätts­aktivism. Det är en film om en önskan efter balans i tillvaron. Om att leva i symbios med naturen och djuren. Att filmen börjar som en kittlande thriller men sedan bjuder in lite makaber feel good är på ett sätt synd. Det hade varit så mycket mäktigare om »Villebråd« hade valt thrillerspåret helt och hållet. För vad är väl clownskräck mot den skräck som är resultatet av en ursinnig natur?

Dessvärre kommer kanske eko-thrillern­ att bli än mer aktuell i framtiden (i senaste numret av Djurens Rätts medlemstidning har man dessutom noterat att veganfilmerna är på frammarsch). För människan är sin egen dummaste fiende som säger sig vara beredd att göra precis allt för sina barn och deras framtid – ja, förutom att välja bort köttet och flyget då. Någon måtta får det vara på curlandet.

»Villebråd« visas på biografer n