Det sämsta med renässansen har fått renässans
Renässansfurstarnas fula maktspel har fått renässans i världspolitiken medan renässansens skönhet och visdom fallit i glömska.
Toppbild: Wikimedia Commons
En knapp vecka i Florens har just påmint mig om att skillnaderna mellan Italien och Sverige förvisso är många men inte alltid så fundamentala som den fördomsfulle gärna föreställer sig.
Var visar den organiserade brottsligheten starkt intresse för avfallshantering? Var står det noggrant uppdelade kärl för källsortering på perrongerna? Var styrs delar av landet av klaner? Var infiltrerar maffian kommuner och företag? Var leder religiösa krav till att yttrandefriheten naggas i kanten? Det är frågor som ter sig mer svårbesvarade i dag än förut.
De här två är lättare: Var slipper man kortterminaler som föreslår 20 procents dricks för en upphälld öl? Var kan man boka museibiljetter via nätet men får dem inte till telefonen utan måste hämta dem hos en tant, som står under en firmaflagga strax intill museientrén?
När vi kom fram var Arno svullen av smutsigt vatten efter flera timmars våldsamt regn samma morgon. Museer och teatrar var stängda på borgmästarens order och nedströms ledde uppenbarligen översvämningar till avsevärda skador. Men redan nästa dag höll det upp och floden började sjunka undan. Roddklubbens medlemmar kunde börja skyffla bort slam från gräsmattan framför klubbhuset och amerikanerna återerövrade gator och gränder.
Florens gamla stadskärna med Brunelleschis väldiga kupol, Palazzo Vecchio, Uffizierna och San Lorenzo är ganska liten och där är alltid tjockt med turister. Fast den här gången kändes det glest mellan spanjorer, fransoser och kineser, medan inslaget från USA var påfallande stort. Antingen är det bara en ilsken minoritet av amerikanerna som delar vicepresident Vances antipatier mot Europa eller så tror folk att relationerna snart går från svala till djupfrysta och passar på medan tid är.
En dag tog vi paus från myllret på stan och tittade in på Medicibiblioteket invid San Lorenzo. Planerna drogs upp av Michelangelo men bygget fick fullbordas av andra och öppnade inte förrän nästan 50 år efter starten. Det blev inte tillfälle att bläddra i handskrifter och inkunabler men däremot att beundra läsesalen med generösa fönster och kärvt rakryggade träbänkar. Mediceerna började samla manus redan på 1400-talet och samlingen byggdes successivt ut.
Det där ville jag veta litet mer om så jag köpte en bok om ätten Medici i en av Feltrinellis butiker och började fräscha upp kunskaperna om Cosimo, Lorenzo den magnifike, påvarna Leo X och Clemens VII och deras olika ättlingar. De levde rikt och hårt med svärdet i ena handen, penningpåsen i den andra och korset om halsen, och plötsligt under läsningen greps jag av tanken att amerikanerna kanske är i Italien av ett tredje och pockande skäl: Här kan de studera den politiska framtid som redan är över dem.
Renässansen innebar upplysning och vidgade vyer, men den ledde långt ifrån alltid till upplyst beteende. Furstar, kungar, hertigar och påvar lät sig inte hindras av lagar och ingångna avtal utan vägleddes av egennytta, fåfänga och kortsiktiga vinster. Fred i dag, krig i morgon, sockrade anbud och ohemula krav. För undersåtar och medarbetare gällde det att hänga med i svängarna. Vägen från gunstling till varg i veum var lika kort som obehaglig.
Konstitutioner och konventioner hade rått bot på det där, trodde vi, men nu styrs stormakterna plötsligt på samma sätt som Renässansitaliens småstater: som giriga, lynniga familjeföretag.
Fast en stor skillnad finns det förstås: De nya härskarna tycks inte känna minsta av behov av att samla böcker, bygga bibliotek och hålla vår tids Donatello, Michelangelo och Rafael på lönelistorna.
Toppbild. Artemisia Gentileschis målning Judit och Holofernes (1621) finns att se på Uffizierna i Florens. Santi di Tito målade porträttet av filosofen Niccolò Machiavelli , författaren till den inflytelserika Fursten (1532). Foto: Wikimedia Commons
***
En knapp vecka i Florens har just påmint mig om att skillnaderna mellan Italien och Sverige förvisso är många men inte alltid så fundamentala som den fördomsfulle gärna föreställer sig.
Var visar den organiserade brottsligheten starkt intresse för avfallshantering? Var står det noggrant uppdelade kärl för källsortering på perrongerna? Var styrs delar av landet av klaner? Var infiltrerar maffian kommuner och företag? Var leder religiösa krav till att yttrandefriheten naggas i kanten? Det är frågor som ter sig mer svårbesvarade i dag än förut.
De här två är lättare: Var slipper man kortterminaler som föreslår 20 procents dricks för en upphälld öl? Var kan man boka museibiljetter via nätet men får dem inte till telefonen utan måste hämta dem hos en tant, som står under en firmaflagga strax intill museientrén?
När vi kom fram var Arno svullen av smutsigt vatten efter flera timmars våldsamt regn samma morgon. Museer och teatrar var stängda på borgmästarens order och nedströms ledde uppenbarligen översvämningar till avsevärda skador. Men redan nästa dag höll det upp och floden började sjunka undan. Roddklubbens medlemmar kunde börja skyffla bort slam från gräsmattan framför klubbhuset och amerikanerna återerövrade gator och gränder.
Florens gamla stadskärna med Brunelleschis väldiga kupol, Palazzo Vecchio, Uffizierna och San Lorenzo är ganska liten och där är alltid tjockt med turister. Fast den här gången kändes det glest mellan spanjorer, fransoser och kineser, medan inslaget från USA var påfallande stort. Antingen är det bara en ilsken minoritet av amerikanerna som delar vicepresident Vances antipatier mot Europa eller så tror folk att relationerna snart går från svala till djupfrysta och passar på medan tid är.
En dag tog vi paus från myllret på stan och tittade in på Medicibiblioteket invid San Lorenzo. Planerna drogs upp av Michelangelo men bygget fick fullbordas av andra och öppnade inte förrän nästan 50 år efter starten. Det blev inte tillfälle att bläddra i handskrifter och inkunabler men däremot att beundra läsesalen med generösa fönster och kärvt rakryggade träbänkar. Mediceerna började samla manus redan på 1400-talet och samlingen byggdes successivt ut.
Det där ville jag veta litet mer om så jag köpte en bok om ätten Medici i en av Feltrinellis butiker och började fräscha upp kunskaperna om Cosimo, Lorenzo den magnifike, påvarna Leo X och Clemens VII och deras olika ättlingar. De levde rikt och hårt med svärdet i ena handen, penningpåsen i den andra och korset om halsen, och plötsligt under läsningen greps jag av tanken att amerikanerna kanske är i Italien av ett tredje och pockande skäl: Här kan de studera den politiska framtid som redan är över dem.
Renässansen innebar upplysning och vidgade vyer, men den ledde långt ifrån alltid till upplyst beteende. Furstar, kungar, hertigar och påvar lät sig inte hindras av lagar och ingångna avtal utan vägleddes av egennytta, fåfänga och kortsiktiga vinster. Fred i dag, krig i morgon, sockrade anbud och ohemula krav. För undersåtar och medarbetare gällde det att hänga med i svängarna. Vägen från gunstling till varg i veum var lika kort som obehaglig.
Konstitutioner och konventioner hade rått bot på det där, trodde vi, men nu styrs stormakterna plötsligt på samma sätt som Renässansitaliens småstater: som giriga, lynniga familjeföretag.
Fast en stor skillnad finns det förstås: De nya härskarna tycks inte känna minsta av behov av att samla böcker, bygga bibliotek och hålla vår tids Donatello, Michelangelo och Rafael på lönelistorna.
Toppbild. Artemisia Gentileschis målning Judit och Holofernes (1621) finns att se på Uffizierna i Florens. Santi di Tito målade porträttet av filosofen Niccolò Machiavelli , författaren till den inflytelserika Fursten (1532). Foto: Wikimedia Commons
***
