Det sjuka med nya ohälsan

Med sjukdom menas en kroppslig förändring som ger symtom (till exempel smärta), nedsatt funktion (till exempel inskränkt rörlighet) eller för tidig död. Typiska sjukdomar är schizofreni, diabetes och astma.

Sjukvården är byggd för att ta hand om den sjuka människan, patienten (från latinets »patior«, att lida). Ibland kan hon botas, men oftare handlar det om att hålla sjukdomen i schack och göra ett bra liv möjligt med hjälp av läkemedel, operationer och omvårdnad.

Medan läkarprofessionen ägnat sig åt en minutiös beskrivning av sjukdomarna, har man brytt sig föga om att definiera vad hälsa är. Men när Världshälsoorganisationen, WHO, bildades 1946, myntade de definitionen: »ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och ej blott frånvaro av sjukdom och handikapp«.

WHO:s hälsobegrepp har kritiserats som flummigt och oanvändbart. En frisk och välmotionerad hund kanske uppfyller definitionen, men få människor är nöjda hela tiden. Inte ens FN, WHO:s moderorganisation, använder deras definition. Bland FN:s mänskliga rättigheter listas »en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande«. Hälsa och välbefinnande anses alltså vara skilda saker.

WHO:s hälsobegrepp passar bäst i skrivbordslådan. Men 2009 bestämde Socialstyrelsen att hälsa är »ett tillstånd av fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och inte endast frånvaro av sjukdom eller skada«. Alltså WHO:s definition, fast utan »fullständig«.

I vår tid har sjukdom blivit en smula omodernt och benämns allt oftare »ohälsa«. Vilket alltså enligt Socialstyrelsens definition innefattar allt från cancer till sorg. I linje med det nya språkbruket kallas sjukskrivning och förtidspensionering också för »ohälsotal«.

Och 2013 skrev Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, ett positionspapper (sic!) om »hälsofrämjande hälso- och sjukvård«. SKL vill att sjukvården mer än hittills ska fokusera på människors egna upplevelser, så kallad »självskattad hälsa«. Man ska satsa mer på förebyggande åtgärder och nya indikatorer ska tas fram för att mäta detta hälsofrämjande arbete. Så blir vården effektivare och hälsan ökar, anser SKL.

Det kan låta vällovligt att lyssna på människors egna upplevelser. Problemet är att folk uppsöker vården för att de har symtom, till exempel ont i ett knä. Samma symtom kan vara tecken på en farlig sjukdom, eller en helt ofarlig krämpa som inte kan eller bör behandlas. Det är diagnosen, inte symtomen, som styr behandlingen.

Vissa blir missnöjda när de får höra att deras symtom är ofarligt och inte behöver åtgärdas. Alternativmedicinen tillhandahåller gärna diagnoser och overksamma behandlingar i sådana fall. Men enligt den nya hälsodefinitionen innefattar »ohälsa« både farliga sjukdomar och harmlösa krämpor och enligt det nya paradigmet om »hälsofrämjande sjukvård« är båda sjukvårdens ansvar.

Förespråkarna för en »hälsofrämjande sjukvård« anser att vi i dag satsar för lite – fem procent av sjukvårdsbudgeten – på förebyggande behandling. Ökade satsningar skulle, enligt dem, ge stora hälsovinster.

Förvisso har vaccinationer, mödra- och barnhälsovård varit lönsamma. Men de är införda sedan länge. Det finns ingen lång kö av vetenskapligt dokumenterade förebyggande åtgärder vars genomförande blockeras av en inskränkt medicinsk profession.

Livsstilsförändringar är en hörnsten i hälsofrämjandet.

Säkert skulle sjukligheten minska om ingen rökte, drack eller vägde för mycket, om alla motionerade lagom mycket och åt rätt mat.

Men det är svårt att ändra vanor – de som röker vet att det är farligt, men framhärdar av olika anledningar. Det är inte alls säkert att det är lönsamt att vårdpersonal använder patientbesöken till prat om kost och motion. Dessutom vet vi inte exakt vilken mat som är »nyttig«, faktiskt inte ens om alkohol i måttlig mängd är bra eller dåligt. Som Folkhälsoinstitutet lakoniskt konstaterar: »vetenskapliga bevis för behandlingsinsatser, så kallad evidensbaserad medicin … är svåra att tillämpa när det gäller folkhälsoinsatser för hela befolkningen«.

Dagens medicinska framsteg är frukten av bättre läkemedel i kombination med ett evidensbaserat, alltså vetenskapligt grundat, arbetssätt. Det har sakta vunnit mark på bekostnad av gamla traditioner och förvetenskapligt tänkande. Det nya hälsobegreppet och policyn om »hälsofrämjande sjukvård« är ett steg i motsatt riktning. I förlängningen kan resurser komma att dirigeras bort från effektiv vård vid svåra sjukdomar till förmån för hälsokampanjer utan bevisad nytta.