Det ska fan vara bibliotekarie

När den här beiga yrkesgruppen vågar ta ut svängarna – då blir det ett himla liv.

Det är inte lätt att vara bibliotekarie. Lönen är usel, karriärmöjligheterna obefintliga, och ovanpå det har vi omgivningens åsikter; ideligen pådyvlas man den där serotoninfattiga bilden av bibliotekarien som skinntorr skugga, en foträt mespropp, en grå dammråtta, en frigid Muminälskare – »kärt barn har många namn«, som ett försmått gammalt ex en gång snäste i mitt öra, »men personligen kallar jag dig fröken Beige«.

Förra veckan gjorde en kollega ändå något kul som gick emot den där föreställningen om mes, mjäk och beige. Det var ju 1 maj, om ni minns, då det traditionsenligt brukar temaskyltas inför helgdagen. Och kollegan, som för övrigt arbetar i Vällingby, valde ut en fem, sex passande böcker – det var Anne Applebaums »Gulag«, och Alexandr Solzjenitsyns isande »En dag i Ivan Denisovitjs liv« plus ytterligare några välrenommerade verk på temat kommunismens illgärningar som tillsammans bildade en färgstark men likväl harmoniserande palett som till sitt innehåll onekligen skilde sig från de kampmanifest, proletärromaner och uppbyggliga torparklassiker som annars är strängt obligatoriska när vi folkbibliotekarier temaskyltar inför denna arbetarnas stora högtid.

Aj aj, tänker ni.

Dessvärre, jo, så gick det till.

Kollegan borde nog ha ställt dit en sådan där rar Muminkopp från Arabia för att mildra intrycket. Det gjorde han inte. Han tog en A4, skrev »glad första maj!« i något myndigt typsnitt och smackade upp budskapet. Även på sociala medier. För han är inte beige.

Sedan tog det förstås hus i helvete. Att scrolla kommentarsfälten på Facebook den där dagen framkallade en gastkramande känsla av ärkesynd, av terrorhot, av jordens undergång, eller åtminstone en stark förvissning om att en folkbibliotekarie från Vällingby just i detta ögonblick var på väg att annektera Polen, med kommunala medel dessutom, denna bibliotekarie måste stoppas, rasade kommentarsfälten, han måste stoppas nu! Helst med hjälp av en författarbojkott, grät en författare på författares egenkärt gråtande vis. Andra var mindre spirituella, krävde uppsägning med omedelbar verkan. Jag minns bara en bråkdel av alla åthutningar (inlägget är givetvis krishanterat och borttaget) men jag vet bestämt att det spekulerades länge kring Vällingbybibblans samhällsomstörtande agenda. Man såg ju på skylthyllan hur det var fatt, där borta i västerort. Och majoriteten verkade enas om att bibliotekarien var högerextremist.

Sedan fanns det en del poänger, också. Sådana går att vaska fram i varje drev och till och med en foträt gråsugga som jag vågar slå fast att politisk aktivism rimmar illa med bibliotekariens yrkesetik. Det finns åsiktsneutrala värdegrunder att beakta och finsnickrade mediapolicys att begrunda och dessutom har vi ju för guds skull arbetarrörelsen att tacka för nästan allt: semestern, a-kassan, den kvinnliga rösträtten, inte minst. Och helgdagen 1 maj, icke att förglömma. Efter den där bokskyltningsskandalen borde bibliotekarien i Vällingby banne mig tacka sin lyckliga röda stjärna för en dags extra ledigt.

Men det är ändå märkligt det ska behöva bli folkstorm bara för att en bibliotekarie blir sugen på att retas. Jag menar, först får vi höra att vi är trista och mesiga, men när vi understundom, sisådär en gång per sekel, är våghalsiga – då blir det kalabalik! Jag funderade först på att ge mig in i diskussionen, liksom framföra något lugnande till allmänheten, som till exempel att nio av tio bibliotekarier jag känner röstar vänster. Men då hade väl någon Tino Sanandaji-typ vaknat till liv och blivit tvärilsk åt andra hållet. Lättare att fiska upp en gammal torparklassiker och vara fröken Beige. <