Det som bereder mig störst nöje med DN är den fullständiga bristen på självinsikt

Fredag 

Reuters kan berätta att den amerikanska regeringen beordrat NASA att dra upp riktlinjerna för en enhetlig måntid, LTC, före 2026 års utgång. Det liknas vid att ge månen ett pålitligt ”hjärtslag”, på samma sätt som jorden har det i de atomur som sällan drar sig mer än en sekund på 100 000 år. Det är inte alldeles enkelt, eftersom tiden går fortare på månen – 58,7 mikrosekunder om dagen – på grund av den lägre gravitationen. 

Ingen brydde sig särskilt mycket om standardiserad tid, här på vår egen planet, innan några unga britter i brådska uppfann lokomotivet och folk behövde veta när de skulle vara på stationen. Behovet av en enhetlig måntid får mig att misstänka att något liknande faktiskt är på väg att hända med månresor. Det förvånar inte, för den mänskliga fantasin verkar inte vara mer självständig än att den uppfinner sådant som författare redan beskrivit: om Oppfinnar-Jocke åker runt på en elektrisk enhjuling i 60-talets serier kommer någon att uppfinna den 30 eller 40 år senare. Månresor har det tjatats om sedan den anglikanska pastorn John Wilkins skrev The Discovery of a World in the Moone 1638. Att Wilkins ville fly kan man kanske förstå – han var gift med Oliver Cromwells yngsta syster och hon verkar inte ha varit alldeles olik sin bror – men vad folk i allmänhet ska göra på månen är svårt att begripa. 

Det är inte alls nöden som är uppfinningarnas moder. Nöden hamnar vi i först när något har uppfunnits och vi måste hitta på ett behov som nyheten kan tillfredsställa. 

Lördag 

Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan, fyller omslaget och en stor del av innehållet i Dagens Nyheters lördagsmagasin. Varför? Det är oklart för mig efter att ha läst reportaget, men uppenbarligen inte för många inom mediebranschen: den här sortens Strannegårdsartiklar har blivit något av en stapelvara. Jag misstänker att lockelsen helt enkelt består i att Strannegård har ett kulturintresse. Det är för kulturjournalister som om Scans VD visade sig vara vegan. Kanske också att han är lyhörd för tidens ortodoxier, som då han tog kollektivet ”Brown island” på Konstfack i försvar, när de ville byta namn på lokalen ”Vita havet”. Han är akademins ”röde greve” och precis som Carl Piper gjorde det, upphör Strannegård aldrig att kittla de mindre fantasifulla, varhelst de stöter på något som inte stämmer med deras egna stereotyper. 

Nu är det bara nio dagar kvar innan Åsa Beckman, vicekulturchef på DN, Alex Schulman, kolumnist i DN och David Lagercrantz, son till Olof, tidigare kulturchef på DN, samtalar på Kulturhuset i Stockholm med Björn Wiman, nuvarande kulturchef på DN, om bördan av att växa upp i skuggan av föräldrar som är författare. 

Såväl DN som Svenskan ägnar det här samhällsproblemet artiklar i dag, med anledning av Åsa Beckmans bok i ämnet. Det har på sina håll antytts att vi har att göra med ett lyxproblem, men själv har jag lätt att identifiera mig med författarbarnens trauma. Min far var framstående inom bondekooperationen och min mor en ledande kommunal samordnare och tidvis bibliotekschef. Sådant sätter sina spår. Så snart jordbrukssubventioner eller förvaltningsöverskridande kommunikation kom på tal, kunde stämningen sjunka snabbt. Det kunde ta timmar innan min syster och jag lyckats lätta stämningen igen genom att recitera inövade, särskilt generösa partier av CAP – EU:s jordbrukspolitik – eller kommunallagens mest uppmuntrande paragrafer. Vi går, som Åsa Beckman säger i båda morgontidningarna, ”lite tufsiga genom livet” som en följd av det. Vår enda tröst är att ingen av oss arbetar på DN, så vi slipper åtminstone samtala offentligt med Björn Wiman om saken. 

Margareta och Thomas Steinfeld här på ostron, fiskgratäng och ett hyfsat vitt vin. Thomas har med sig sin nya biografi över Goethe. Den är, förstås, skriven på tyska, men Thomas är alltför älskvärd för att ens antyda att vi inte skulle kunna läsa den. Jag har tjatat i decennier om att svenskarna är i den beklagliga situationen att de är tyskar, utan att längre kunna tyska. Först på senare år – om det beror på narcissism eller brist på narcissism vet jag inte – inser jag att det även gäller mig.  

Söndag 

Även om vi flydde från den värsta delen av vintern är det med klentrogen behärskning som jag sticker näsan utanför dörren i vad som måste bli den tredje dagen i rad av relativ värme och till och med en aning sol. Det måste vara ett trick. Men det är det inte. I denna lilla lucka av uthärdligt klimat har jag hunnit klippa ned lavendeln, beskära rosorna, plantera om citrusträden, plantera rödlök, sätta ut salladen och klippt gräsmattan för första gången den här säsongen. Såväl gräsklipparen som den långa teleskophäcksaxen startade utan problem, trots att de inte varit i bruk på månader. Vore jag optimist skulle jag själv skina som en sol. Nu förbereder jag mig i stället på det oundvikliga bakslaget. Om det går så här bra till att börja med, måste det skita sig rejält närsomhelst. 

Det som bereder mig störst nöje med DN som institution – för det är trots allt det, inte en vanlig tidning, som DN är – är den fullständiga bristen på självinsikt, som så ofta gör tidningen oavsiktligt självironisk. I dag skriver den politiska redaktören Amanda Sokolnicki en helsida där hon redan i rubriken understryker ”vikten av motröster”. 

Och apropå det: längre in i samma tidning får vi lära oss att klimatförändringarna till och med påverkar vår tideräkning, förutom allt som sker inom denna tideräkning. Om det även gäller månen bör DN meddela NASA. 

Måndag 

När Sara Skyttedal och Jan Emanuel lyfter i sin helikopter, efter att ha meddelat allmänheten att ”vi sikta allta andra skadnar föreska på de vålor som är bra för oss och förhålla bort delar som försvårar och försmår för våra medborgare och gör deras vardag sämre”, och visat upp ett par power point-listor kopierade från Europas för tillfället minst populära regeringsparti – brittiska Tories – fylls jag av uppgivenhet. Större delen av mitt yrkesliv har jag ägnat åt den, i Auberon Waughs ord, heliga plikten att förstöra för och förarga alla de förskräckliga människor som gör anspråk på att styra oss andra. Men hur ska man göra det, när de själva gör jobbet? 

I ungefär 25 år har offentligheten med målmedvetet lugn lyft fram det perifera och groteska till centrum och skjutit undan det centrala och vedertagna till utkanterna. Nu befinner vi oss på andra sidan kaninhålet, där varken proportioner eller vanligt, enkelt omdöme längre gäller. Vårt bästa vapen för att hålla de förskräckliga människorna i schack var att förlöjliga dem och skratta åt dem, men det förutsatte att vi kände igen det absurda när vi såg det. Efter ett par decennier av clownerier och högtravande befängdheter har många förlorat den förmågan. En del har fallit för frestelsen att odla sina egna ilskna absurditeter, som ett slags moteld. Det gör bara offentligheten ännu mer grotesk. Det är, förstås, ett allvarligt hot mot vår civilisation, men framför allt är det ett grundskott mot min försörjning. 

Tisdag 

Mitt humör lättar en aning när Expressen publicerar den fullständiga förteckningen över Folklistans kandidater, så som den presenterats på restaurang Grodan. Förutom Jan Emanuel och Sara Skyttedal består den av en facklig sosse från Övertorneå, en oberoende liberal influencer, känd från Big Brother, en miljöpartistisk tidigare kåkfarare och en skånsk kristdemokrat, som nyligen fick sparken av sin lokalavdelning. Det är antagligen för mycket att hoppas på att svenskarna förmår att döma alla sex till fem år ovillkorligt i Bryssel/Strasbourg, men jag är ändå lockad att i rättvisans intresse frångå min princip att inte rösta. Om vi låter människor av det här slaget gå lösa i landet, kan vad som helst hända. Vi bör alla tala med närstående och bekanta om vikten av att lägga sin röst på Folklistan, för nationens bästa. 

”Mannen är en besynnerlig, mörk kontinent för mig”, säger ETC-skribenten Selma Brodrej i min radio, till ackompanjemang av Daniel Sjölins nervöst snubblande ordsvall. Hon är visserligen ”kulturbarn”, som nepobabies kallar sig om de sysslar med Bourdieu och könsroller, men inte kulturskribenten Gunilla Brodrejs dotter. Det redogjorde hon utförligt för i en artikel redan för ett år sedan, i ett slags omvänd Åsa Beckman-lamentation. Nu har hon skrivit en essäsamling, Testosteron. Den handlar om ”mannen”. 

Brodrej har alltid ”fascinerats över hur män håller på” och vill nå ”mannens kärna”. Mot slutet av inslaget konstaterar hon att ”mannen” nog inte har en gemensam kärna, vilket man tycker borde göra henne en aning missmodig inför hela projektet, men hon fnittrar glatt vidare. Hur kommer det sig, undrar hon, att jag som kvinna är den som engagerar mig i ”de svårigheter män står inför”, snarare än männen själva? Kan det bero på att män inte vill framstå som ”klagiga”? 

Jag kan förstås inte tala för alla män, men vill ändå dra mitt strå till Brodrejs testosteronstack och inte verka klagig. Min kärna består av den fasta övertygelsen att alla män som säger eller skriver fraser som ”jag älskar kvinnor”, eller ”kvinnor är en besynnerlig, mörk kontinent” bör bli föremål för den gamla romerska påföljden Poena cullei, säckstraffet, vanligen utdömd vid fadersmord. Den går till på så sätt att förövaren sys in i en lädersäck med en levande hund, orm, apa och tupp, varpå säcken slängs i vattnet. Kvinnor som begår samma brott måste vi väl av anständighetsskäl låta löpa, men vi behöver för den skull inte uppmuntra dem. 

Livets färgsprakande väv upphör aldrig att tjusa mig, men de ökade kraven på att vi inte bara ska uppskatta skådespelet som lekmän, utan också ha fackmannakunskap om varje enskild tråds korrekta benämning, är ibland utmattande. I dagens Expressen lär jag mig ytterligare en term, detransitionerade, som jag misstänker att jag gör bäst att lägga på mitt redan ansträngda minne. 

Imorgon är det eid al-fitr, slutet på ramadan, och Expressen väljer just denna dag för att publicera ett ”Stort test av bacon – en av tolv får full pott”. Vi har ännu inte fullt lika drakoniska hatbrottslagar som skottarna, så Expressen klarar sig antagligen rent juridiskt, men nog vore det ett slöseri att inte dra i gång en frejdig kulturkrigsdebatt om den här publiceringen? 

Onsdag 

Göran Greider lyssnade på Magdalena Anderssons ”linjetal” i går och skriver i Dala-Demokraten att ”Socialdemokratin har, som rörelse, ropat efter detta i årtionden”. 

Det verkar göra Socialdemokratin, som rörelse, rätt udda. 

Det stora linjetalet får tre spalter längst ned på sidan elva i DN. På Aftonbladets hemsida får man använda sökfunktionen för att ens hitta ett enkelt TT-telegram om saken. Enligt Henrik Torehammar i Svenskan, som ger talet en aning större utrymme, hade Socialdemokraterna ändå lyckats locka en ”ansenlig mängd journalister” till sitt högkvarter. De måste ha skrivit om något annat, undantaget Viktor Barth-Kron i Expressen som ägnar en sida åt att talet inte innehöll något. 

Det finns möjligen en förklaring: läser man Göran Greider mer noggrant är det den tänkta halva av linjetalet – såsom Greider själv skulle ha hållit det – som Magdalena Andersson inte håller, som Greider tycker är bäst. 

En isande, ihållande vind har satt in. Var det inte det jag visste? 

Torsdag 

Balenciagas nya armband – en rulle pakettejp med logga för, sägs det, 3 000 euro – är förstås den perfekta studentpresenten, även om några tappra soldater på sociala medier försöker göra den till ännu ett övergrepp i klasskriget. Men visst finns en klassaspekt: de stora lyxvarumärkena har länge haft kvalitetsproblem vad avser kunderna. Burberry kördes nästan i sank av fotbollshuliganer och Gucci önskar att de hade haft större kontroll över vilka som bär deras kepsar. Men kanske ljusnar det för modekrämarna. 

Högt upp på Expressens hemsida kan läsarna följa influencern Joakim Lundell, när han städar ur sin garderob: 

– Jag har kommit till insikt att det är förbannat töntigt och idiotiskt att köpa svindyra kläder, säger han samtidigt som han generat provar just en Guccikeps: 

– Hur kan jag ha gått runt med den här på huvudet och du stoppade mig inte, säger han till sin partner, influencern Jonna Lundell. 

Gucci har möjligen betalat paret Lundell för att offentligt ta avstånd från varumärket – själva poängen med influencers är trots allt att de inte gör något utan och vad som helst för, pengar – men det spelar mindre roll. När Lundells rensar ur sin garderob, rensar varumärkena samtidigt bland sina kunder. 

Problemet är förstås vilka de ska ersätta de bortrensade med. Alla som för ett varumärkes skull betalar en förmögenhet för konfektion, i stället för att gå till en skräddare, har redan skilt ur sig som representanter för en lägre klass, oavsett hur rika de är.  

Naturskyddsföreningen kommer traditionsenligt fram till att alla ansvarsfulla svenskar bör rösta på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet i det kommande EU-valet. Det är föredömligt av föreningen att påminna oss om sina politiska sympatier med jämna mellanrum, så att vi inte glömmer det och råkar gå med av misstag. 

Dagens Nyheter och Dagens ETC förstår inte alls varför det skulle vara ett problem att en klimataktivist håller en skyddad tjänst, med ansvar för svensk gasförsörjning. Hon har ju bara suttit i ring och sjungit. Det antyds något slags konspiration mellan Fokus, Svenskans ledarsida, Timbro och Magnus Ranstorp. Det är förstås nonsens, men om någon vill vara med i vår nästa konspiration brukar vi mötas på Wedholms fisk tisdagar klockan 13.30. 

***

Läs även: Vi gör klokt i att undvika skogen

Läs även: Den yngre generationen är fortfarande gnällspikar