Det var för få blommor vid Mikaels minnesplats i Skärholmen
Var fanns den breda, folkliga ilskan mot de gängkriminella som tagit över det offentliga rummet?
Toppbild: TT
Jag läser kriminalreportern Karl Enns nyutkomna bok Den sista sommaren. När gängen mördade ett barn (Mondial). Efteråt känns det som att jag haft huvudet nedstucket i en hink med skit. Länge.
Det är inte den mest spännande boken man kan läsa om de kriminella gängen, inte heller den mest gripande. Men texten är effektiv på ett annat vis. Enn redovisar utförligt och förhållandevis torrt bakgrunden till att tolvåriga Adriana en augustinatt år 2020 blev skjuten till döds i Norsborg, söder om Stockholm. I boken nystar han upp den gängkonflikt som gjorde att skjutningen ägde rum och följer upp alla de olika kriminella unga killarnas förehavanden i nätverket runtomkring. Han går långt tillbaka i tiden, till exempel till 1992, då en av huvudpersonerna, Maykil, föddes i Irak för att sedan växa upp i Stockholmsförorten Vårby.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Karl Enn skildrar en massa turer hit och dit – den gjorde det och sköt på den och sedan plockade polisen in honom och han sa "inga kommentarer", och så vidare, och så vidare – på ett så pass detaljerat sätt att en annan dimension till slut framträder. Gangstertillvaron framstår som så oerhört andefattig och grå och kampen mot de kriminella nätverken som förs från polisiärt håll framstår samtidigt som rätt hopplös, även om tre män kunde dömas för just mordet på Adriana då åklagaren haft tillgång till deras chattkommunikation.
Som läsare får man en känsla för hur odramatiskt och vardagligt det är för de gängkriminella att mörda en människa, hur lätt och skamlöst de ljuger eller tiger när de blir gripna och förhörda eller sitter i rättegång. Man får däremot ingen förståelse för varför de väljer den kriminella banan. I ett fall var en kille på väg att bli fotbollsproffs men en idrottsskada gjorde att han halkade efter och i stället valde gängvärlden. Detta trots att han hade en pappa som var ytterst engagerad i sonens fotbollskarriär.
Den sista sommaren ger ingen psykologisk ledtråd till hur unga människor kan spåra ur så kapitalt i ett i-land och i ett samhälle som i grund och botten präglas av välfärd. Som när en 39-årig pappa nyligen mördades med ett skott i huvudet bara för att han hade mage att tillrättavisa ett gäng killar. Allt inför ögonen på hans tolvårige son.
Dagen efter mordet på pappan Mikael i Skärholmen besökte jag och en kollega platsen där han blivit skjuten. Där hade människor lagt ljus och blommor. Men det var för lite ljus och för lite blommor och för lite folk där. Var fanns alla Skärholmsbor? Var fanns den lokala, breda, folkliga ilskan mot de gängkriminella som tagit över det offentliga rummet? Var fanns resten av stockholmarna? Kanske vågade ingen åka till Skärholmen.
Den sjunde april var det sju år sedan terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Den gången låg ett berg av blommor på Sergels torg. Ett slags mobilisering – och manifestation mot terror. Men skjutningarna, de sker ju så ofta. Bara en helg passerade efter mordet på Mikael, sedan blev en tonårskille ihjälskjuten i Norrköping. Det är gissningsvis redan glömt när ni läser den här krönikan.
För att komma till rätta med den värderingskollaps delar av samhället har hamnat i kommer det att behövas långt mycket mer än KBT för ungdomar, som Dagens Nyheters ledarsida föreslog efter mordet i Skärholmen. Utöver juridiska reformer med ökat fokus på brottsoffret, så behövs ett rejält analysarbete. I vilken jordmån gror denna cyniska värdenihilism redan hos mycket unga och hur kan den bekämpas? Det krävs en rejäl genomlysning och en moralisk upprustning. Annars kommer vi aldrig att få bukt med detta.
***
